Hur gick det här till?

Donald Tusk var Angela Merkels kandidat.
Hon ägnade månader till att försöka övertala honom att ta jobbet (diplomatiska källor) och fast han offentligt sagt nej, har hon hela sommaren lyft fram honom som den bäste för jobbet som EU-toppmötets ordförande.

Och Mogherini?
”Låt Renzi få som han vill”, har Merkel sagt (enligt  andra ”källor”), vi har andra strider vi behöver spara oss för med Italien (läs striden om åtstramning eller stimulans i ekonomin).
Andra källor uppger att Renzi får Mogherini mot löftet att hindra franske Pierre Moscovici få den tunga ekonomi-portföljen i EU-kommissionen.

Hur var det med Guindos, den blivande eurogruppens chef?
Merkel gick ut offentligt för en vecka sedan med att han borde få det uppdraget. Det skulle passa henne väl (inför kommande strid, se ovan) att ha en finansminister som genomfört den kommenderade åtstramningen till punkt och pricka.

Så, förbundskansler Merkels ord tycks fortfarande gälla när det är dags för beslut i EU.
Men kämpar inte  (kvinnan) Angela Merkel för fler kvinnor på topposter?
Nix. Angela Merkel har aldrig under sin långa karriär varit en förespråkare för kvinnor på beslutande poster.

 

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

…och stora kliv bakåt igen

Könsbalansen blev en icke-fråga när EU:s stats- och regeringschefer valde sina företrädare på toppjobb för de närmaste åren.
Polske Donald Tusk blev EU-rådets ordförande, italienska Federica Mogherini EU:s utrikeschef.
Informellt enades man också om att spanske  finansministern Luis de Guindos får jobbet som ordförande för eurogruppen när holländske Jeroen Dijselbloem ska sluta inom ett halvår.

Med fem toppjobb i potten (till de tre ovan ska som bekant läggas EU-kommissionsordförande och parlamentets talman) gav de sittande EU-ledarna oss alltså en kvinna och fyra män.
Kommissionsordförande Jean-Claude Juncker får ensam ta fajten med Europaparlamentet över de skrattretande få kvinnor han kommer att presentera som kandidater – för tillfället 4 av 24.

Tusk presenteras nu i media som fantastiskt erfaren och en skicklig förhandlare mellan olika viljor.
Financial Times tycker rentav att det är relevant att lyriskt tala om hur han spelat fotboll i ungdomen.

Tusks aggressiva förhandlingsstil i EU-sammanhang som gått ut på att högljutt KRÄVA Polens rätt till det ena och det andra är bortglömd.
Hans aggressiva Rysslandspolitik tycks ha omvandlats till en fördel över natt.
Hans nonchalerande av EU:s beslutade miljömål både inom klimat och naturskydd, borta.

Att Tusk varken talar engelska eller franska, bara ”förstår” tyska, är plötsligt ett charmigt drag.
Att Tusk inte funnits med i EU:s nervecentra de senaste fem åren (eurogruppen) – eftersom hans land inte är med i euron – gör inte längre någonting.
Han gavs  ändå samtidigt rollen som president för eurogruppens toppmöten.

Federica Mogherini beskrivs istället som oerfaren och ung.
Att hon de senaste sex åren suttit i italienska parlamentets utrikesutskott och lett den italienska Nato-delegationen betyder inget.
De sex månaderna som Italiens utrikesminister räknas inte.
Inte heller att hon talar flytande engelska och franska.
Och att hon är äldre än både Italiens och ett flertal andra europeiska premiärministrar hör tydligen inte till saken.*

Ett myrsteg fram, ett sjumila-kliv tillbaka.

 

* Federica Mogherini är 41 år gammal vilket gör henne äldre än Italiens, Estlands och Maltas premiärministrar och jämngammal med Luxemburgs. Hon är lika gammal som Fredrik Reinfeldt var när han blev Sverige statsminister och ett år äldre än Finlands Jyrki Katainen var när han blev statsminister.

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , , | Lämna en kommentar

(Myr)-steg i rätt riktning

När EU för fem år sedan skulle tillsätta ny kommission och fyra topposter, gjorde Margot Wallström ett försök att lansera begreppet 50/50. Alltså, kvinnor utgör halva valkåren och borde kunna besätta hälften av toppjobben.

Kampanjen gick rätt obemärkt förbi utanför kretsen av redan övertygade.
Alla de  febriga spekulationer som  föregick utnämningarna i massmedia och i huvudstäder runtom i Europa, handlade om män och om fördelning mellan nationalitet.
De som talade om 50/50-initiativet den gången, antingen hånade eller flinade.

Resultatet blev sedan en kvinna (Catherine Ashton som EU-utrikesminister) bland de fyra. Efter att Barroso begärt in minst ett kvinnligt namn i den trio kandidater som varje land skulle föreslå till EU-kommissionen, fick vi totalt 9 kvinnliga kommissionärer av totalt 27.

Den här gången låter de lika febriga spekulationerna lite annorlunda. Varken i massmedia eller i huvudstäderna kan någon föreställa sig att tillsätta de fyra jobben utan minst EN kvinna.
TVÅ kvinnor på fyra jobb? Nej, där är vi inte ännu.

Fast… samtidigt har EU-kommissionens nyvalde ordförande Jean-Claude Juncker kämpat med att få medlemsländerna att föreslå fler kvinnonamn som kommissionärer.
För tillfället finns nämligen bara 4 kvinnor klara.  Av totalt 28 länder. När 20 länder redan har nominerat sin kandidat.

Något sådant går inte längre, det ser illa ut.
”En sådan kommission skulle sakna all trovärdighet”, förklarar Juncker själv, och bekräftar därmed att den europeiska politiska debatten vad gäller kvinnorepresentation har flyttats sedan 2009.
Lite grann.

Värre (ur Junckers perspektiv),  folkopinions-känsliga Europaparlamentet skulle kunna få för sig att rata hela den nya kommissionen över könsbalansen.

Spekulationerna handlar därför nu om att Juncker kan ge de mest eftertraktade portföljarna till kvinnor för att förmå de sista länderna att hosta upp andra namn än enbart mäns.
Eller så måste EU-ledarna ge bort både utrikesministerposten till en kvinna (bulgariska Kristalina Georgieva) och rådsordförandejobbet (danska Helle Thorning Schmidt).

Det är lång till 50/50 men frågan om könsbalans finns för första gången med i diskussionerna när de mäktiga själva samtalar sinsemellan.
Ett ynkligt litet steg men i rätt riktning.

Publicerat i EU:s maktbalans | Lämna en kommentar

Renzis tur att förändra EU

Italiens premiärminister Matteo Renzi blåste in även på detta senaste EU-toppmöte som en stormvind, full av energi och övertygelse att han ensam kan förändra Europa.

Ungefär som Francois Hollande gjorde för två år sedan, Cameron för fyra år sedan liksom en lång rad premiärministrar före dem.

Så hur gick det för Renzi?
Tja, på sitt alldeles första EU-toppmötet den 27 juni lyckades Matteo Renzi på egen hand få Europa att vända fullständigt.
Missade ni det? Jo, så här var det: Han förklarade för de andra 27 trögtänkta ledarna att EU numera ska betona inte bara stabilitet (läs åtstramning) men också tillväxt.

Blitz, kallade någon tidning Renzis insats för.
Det var antagligen en nyhetsredaktion som inte följt Europapolitiken så noga för ”tillväxt” har varit tillropet på alla EU-toppmöten, i alla EU-riktlinjer och för alla budgetanslag (jominsann, även kulturbudgeten måste skapa tillväxt) sedan rätt många år nu.

Hollande var för övrigt lika stolt efter det första toppmöte han var på som ny fransk president, för att han fått infört ”tillväxt” som EU-prioritet nummer ett.
Cameron anser för sin del att han uppfunnit begreppet och exporterat det till Europa.

Hur som helst, hur gick det för ”blitzen” Renzi på sitt andra EU-toppmöte?
Inte lika bra.

Han hade ju gjort upp med toppgubbarna innan att hans utrikesminister Mogherini skulle ha EU-utrikesministeruppdraget.
Jo, han visste att några östeuropéer inte var glada för henne. Italien blev EU-ordförandeland den 1 juli och hennes första resa under den hatten gick till Moskva och till Vladimir Putin.
De hade en trevlig stund tillsammans.
Elva öst-europeiska länder ansåg att det var skäl nog att underkänna henne.

Nu räknas dessa kanske inte i Renzis värld för Renzi hörde inget motstånd mot Mogherini vid toppmötet.
Att Herman van Rompuy bestämde sig för att bryta upp toppmötet och skjuta  utnämningarna på framtiden när han inte fick enighet kring de namn som fanns på bordet, var  oskickligt hantering, sa Renzi.
”Jag tillät mig själv att säga till honom (Van Rompuy) att nästa gång kan han skicka oss ett SMS för att bespara oss resan till Bryssel och att sitta uppe till 2 om natten.”

En otålig man, Renzi, som inte drar sig för att vara oförskämd för att höras.
Lite lik David Cameron i EU-sammanhang.
Som nu vill blockera Donald Tusk, vilkens utnämning till ny president för EU-toppmötet, råkar vara de 10-11 östeuropeiska ländernas motkrav på att acceptera Mogherini som utrikesminister.

Kanske Cameron och Renzi kunde ta ett snack så slipper alla andra resan till Bryssel?

Publicerat i EU:s maktbalans | 1 kommentar

Sanningen om Juncker nu fastställd

Svenska massmedias ”berättelse” om EU byggs på ett antal ”samningar” som snart kommer uppfattas som så självklara att de sedan utgör grunden för alla EU-samtal i Sverige.
Vargen, idrottsmomsen, snuset, EU:s jordbrukspolitik… det finns många att välja mellan.

Den senaste i raden tycks vara bilden av Jean-Claude Juncker, nyvald ordförande för EU-kommissionen.
Han är, enligt denna nya ”sanning” en federalist, en alkoholist och en föredetting.

Så etablerade är nu dessa påståenden att de utgjorde den underliggande grunden för det samtal som Sveriges Radios reportrar förde med de svenska europaparlamentarikerna, efter gårdagens val.

Lars- Åke Adaktusson (kd) som hade röstat för sin partifrände Juncker kunde därför förklara att han inte alls gillade Juncker utan att han behövde frågas ut om vad han såg som fel med Juncker.
Även Christopher Fjellner (m) är ute i pressen och förklarar att han inte gillar Juncker det minsta… som han faktiskt röstade på.

Inget konstigt med det, de behöver inte förklara sitt ogillande. För  i Sverige är numera Jean-Claude Juncker en federalist, alkoholist och föredetting.

Marita Ulvskog (s)  kunde förklara att hon bröt mot det avtal som hennes partigrupp gjort om att stödja Juncker för att istället lägga ned sin röst. Anna Hedh (s) meddelar stolt media på annat håll att hon röstade emot.
Klart de måste markera mot Juncker!, även om deras partigrupp lovat annat i en uppgörelse, de har ju svenska väljare att svara inför…som delges bilden att Juncker är en federalist, en…, ja, ni kan ju litanian vid det här laget.

Det blir – i denna värld – den som röstar FÖR Juncker som kommer avkrävas en förklaring.

TT rapporterar att Juncker visserligen talade länge om aktuell eller framåtsyftande politik (digitala agendan, nya migrationsåtgärder, fri rörlighet) men slår redan i inledningen fast att Juncker bevisat sig sin ”gammaldags-het” genom att nämna Francois Mitterrand och Helmut Kohl som politiska förebilder.

Är Juncker federalist?
Han har aldrig argumenterat för ett Europas Förenta Stater, han har aldrig agerat annat än pragmatiskt i europapolitiken och alltid försvarat Luxemburgs nationella intressen .
Men han är uppenbart – och har alltid agerat som – en pro-europé.

Det är å andra sidan också Helle Thorning-Schmidt som tycks ha Camerons gillande liksom Angela Merkel, Herman van Rompuy och en lång rad andra europeiska politiker som inte får ordet ”federalist”  klistrad i pannan för det.

Är Juncker alkoholist?
Jag har hängt på hans pressmöten många sena nätter utan att någonsin se honom påverkad.
I Bryssel har inget skvaller om hans alkoholvanor cirkulerat eller historier om snubblande, sluddrande eller brist på fokus.

Det gjorde det däremot om hans luxemburgske företrädare som EU-kommissionsordförande. För oss alla i pressen var det allmänt känt att presskonferenser efter lunch med Jacques Santer inte skulle ge annat än varma, breda leenden och allmänt bludder.

Det värsta påståendet om Junckers alkoholvanor i brittiska media tycks vara att han klämmer en flaska vin till middagen – det gör förstås många européer utan att blinka  – och tar en konjak till kaffet.
Om han nu  dricker mer än hans husläkare skulle rekommendera, så har  ännu ingen dykt upp som påstått att det har påverkat hans arbete.

Är Juncker en föredetting, en ”figur från 80-talet”?
Under 1980-talet var han en ung, grön statstjänsteman, under 1990-talet en skicklig politiker med erkänd gåva att få tyska och franska stats- och regeringschefer att dra åt samma håll.
Under 2000-talet satt han centralt placerad som chef för eurogruppen och navigerade euron genom finanskrisen.

I oktober 2013 förlorade hans parti tre mandat av totalt 26, förblev landets största men förlorade regeringsmakten eftersom tre oppositionspartier gick i regeringskoalition.
Juncker var då efter 18 år den som suttit längst som statsminister i Europa.

De tre epiteten- federalist, alkoholist och föredetting – har Juncker fått i en förtalskampnj under denna vår, ledd av David Camerons gäng som gjorde allt för att övertyga omvärlden att inte välja honom som EU-kommissionsordförande.
Innan den kampanjen rullade ut, hade ingen valt någon av dessa tre ord för att beskriva Jean-Claude Juncker.

Nu är de en etablerad sanning i brittisk press och brittisk politik.
Liksom, tydligen, i svensk press och svensk politik.

Om inte svenska media och politiker överraskar och ger oss fler nyanser?

Disclaimer: Själv har jag länge varit svag för Juncker vilket obarmhärtigt avslöjas i tidigare blogginlägg om honom här och här.

Publicerat i Europaparlamentet | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

…plus c´est la meme chose

Det blir som bekant EU-veteranen Jean-Claude Juncker som EU-kommissionens nye ordförande.[1]

Det blir Martin Schulz – igen – som talman i Europaparlamentet, för en ny femårsperiod.

Och nu vill José Manuel Barroso – med två perioder eller tio år som EU-kommissionsordförande snart avslutade, ersätta Van Rompuy som president för EU-regeringarna?

Plus ca change…

 

[1]Började 1984 som ordförande i EU-arbetsgrupper, deltog därefter i EU-arbetet som finansminister, åkte nyligen ut från premiärministerposten efter att ha slagit europeiskt rekord i att sitta länge med hög aktivitet på EU:s toppmöten samt har bakom sig 9 år som Eurogruppens ordförande.

Publicerat i EU:s maktbalans | Lämna en kommentar

Och så svenskarna i EP…

I vanliga fall brukar förtroendeposter i Europaparlamentet gå till ledamöter som varit med ett tag och visat vad de kan.

En ordförandepost och tre vice ordförandeposter till 20 svenska ledamöter av totalt 88 möjliga är i sammanhanget inte det sämsta.

Marita Ulvskog (s) får en vice ordförandepost i sysselsättningsutskottet.
Isabella Lövin (mp) får vice ordförande i fiskeriutskottet.
Anna Maria Corazza Bildt blir vice ordförande i inre marknads-utskottet.
Samtliga har erfarenhet från dessa utskott och uppenbarligen gjort sig betrodda.

Cecilia Wikström (fp) fick alltså ordförandeposten i petitions-utskottet på ett lite märkligt sätt.

De tio nya svenskarna fick ingenting.
Men inte heller de övriga ”gamla” ledamöter, t ex veteranerna Gunnar Hökmark och Marit Paulsen medan också-veteran Christopher Fjellner belönades ändå med ett koordinatorsuppdrag i sin egen grupp, EPP.

Lika vassa armbågar som påolackerna har de alltså inte.

Publicerat i Europaparlamentet | Lämna en kommentar

Störst går först – man ska vara tysk (eller polack)

Tyskland har länge försvarat Europaparlamentet i alla lägen. Kanske har det något med saken att göra att Tyskland, EU:s folkrikaste land (80 milj), har flest stolar av alla EU-länder (96 stycken).

I det nyinvalda parlamentet blir Tysklands, men också generellt, de stora ländernas ,dominans slående.

Tyskland fick 5 ordförande i utskott och 13 vice ordförande.
Plus att fyra av sju partigrupper leds av en tysk.

Frankrike, EU:s näst folkrikaste land (66 milj), fick 2 ordförande och 8 vice. Ingen gruppledare.
Storbritannien, tredje folkrikaste (64 miljoner) fick 3 ordförande och 2 vice. En gruppledare.

Så kan det gå.

Till Frankrikes nackdel talar att 24 av 74  stolar gick till EU-kritiska/främlingsfientliga Le Pen som inte ens kunde bilda en partigrupp och därmed spelade bort en tredjedel av alla franska platser.
Till Storbritanniens nackdel spelar då förstås att EU-kritiska/främlingsfientliga Nigel Farage knep 24 av 73 brittiska platser och att även Tories 20 platser rätt mycket blir bortspelade i maktkampen.

Desto bättre gick det för Italien ( fjärde folkrikast med 61 milj inv) vars premiärminister gjort sig besväret att kohandla med Europaparlamentet om att vinna italienskt inflytande.
Han kan räkna hem 3 ordförande och 6 vice ordförande för sitt land.
Plus en mycket viktig gruppledare för den näst största partigruppen, socialisterna.

Och så var det skrällen – Polen.
Polen ror hem 4 ordförandeposter och 8 vice ordförande.
EU:s sjätte folkrikaste land (37 milj) klår alla större länder utom Tyskland.
Ändå hör nästan hälften av de polska ledamöterna till grupper som är ställda utanför maktens kohandlande, 19 sitter med Tories och 4 är politiska vildar.

Hur klarade polackerna detta mästerstycke? Jo, de 19 från ”Lag och Ordning” som hjälpte brittiska Tories att få ihop en partigrupp, tog som tack för hjälpen fyra av ECR:s vice ordförandeposter.
De 20 brittiska Tories i ECR-gruppen fick nöja sig med en vice ordförande.

Nå, det var de stora länderna. Hur det gick för EU:s små länder?
Av de 22 utskotts-ordförandeplatserna gick 3 till små länder (Bulgarien, Sverige, Tjeckien).
Av de sju gruppledarna kommer 1 från ett litet land, belgaren Verhofstadt.

 

Publicerat i EU:s maktbalans, Europaparlamentet | Lämna en kommentar

Störst går först i Europaparlamentet

”With the spitzenkandidaten race we have fortified choice, democracy and legitimacy for citizens through a stronger ”, skrev Martin Schulz på twitter nyligen.

Den förstärkningen har Schulz och kompani  redan urholkatmed gårdagens race för att kamma hem utskottsplatser.

Schulz anses till exempel ligga bakom att italienaren Gianni Pitella fick bli socialisternas gruppledare – ett löfte till Italiens premiärminister Matteo Renzi mot att den starka italienska socialist-skocken hjälpte Schulz att återfå talmansposten.

Schulz´ fingeravtryck ser också ut att finnas på nobben för två tyskar från Afd  när de skulle få sina förväntade vice ordförandeposter, anti-euro-Bernd Luber i Ekonomiutskottet och anti-feminism-samt-homosexualitet-Beatrix von Storck i Kvinno-utskottet.
En gentjänst till Merkel - som ser Afd som politisk fiende - som tack för talmansjobbet?

De tre elefanterna  (Schulz´socialistgrupp, de borgerliga EPP och liberalerna) hade tydligt gått ihop för att dela upp platserna i utskotten. Därmed övergav de alltså den sedvanliga fördelningsmetoden i parlamentet vilken till exempel hade gett Farages EU-kritiska grupp en plats som utskottsordförande.

Av ordförandeplatserna tog istället EPP 8, socialisterna 7 och liberalerna 3. ECR, den tredje största gruppen i parlamentet (brittiska tories och polska Lag och Ordning) fick 2.
De Gröna fick en och Vänstern 1.

Petitionskommittén ansågs som given för den EU-kritiska gruppen (= minst viktig eftersom den ”bara” sysslar med medborgarnas självmant inskickade ärenden).
Men istället för att rösta in Farages kandidat, italienska Eleanora Evi från Femstjärnerörelsen, valde man in den liberala svenskan Cecilia Wikström.

Vice ordförandeposten som Farage-gänget också borde kunnat räkna hem – man trodde sig ha fått industriutskottet – gick till danske liberale Morten Helveg Petersen.

EP-veteranen Cecilia Wikström tycker inte att det är odemokratiskt att strunta i sedvanlig fördelning utan låta störst bestämma.
Wikströms förklaring till TT handlar om vilka som har gemensamma värderingar och att  det är inget märkligt att sluta sig samman, ”vi som tror på det här”, och avslutar med att de får skylla sig själva för att de ställde sig med ryggen mot orkestern som spelade Beethovens ”Ode till Glädjen” vid EP-invigningen.

Nå, om någon undrade hur de traditionella partierna ska hantera EU-kritiker och främlingsfientliga partier i Europaparlamentet, så har de fått svaret nu.
Med hårdhandskarna.

Publicerat i Europaparlamentet | Etiketter | Lämna en kommentar

Court on Google? No flaw

Well, isn´t this a proper mess!

The EU Court ordered Google in a ruling in May to remove links to information on the net that people find “outdated, irrelevant or no longer relevant.”
The case in question was about a Spanish lawyer who didn´t want info popping up on the Internet on his house having been repossessed a few years earlier.
He felt it harmed him in his new career.

Google was confused.
People actually have this “right to be forgotten” that the EU legislators have been going on about but never managed to get put down properly in a law?

Google swiftly removed the links and some others upon request, for example to articles in the Guardian. But then Google had to put them back after protests for the media.

“The ‘right to be forgotten’ will be abused to curb freedom of expression and to suppress legitimate journalism that is in the public interest,” Robert Peston of the BBC wrote in a blogpost.
´The court has gone too far, says Eric Schmidt, head of Google, it has struck the balance between the right to know and the right to be forgotten, wrong.´

What this makes for, concludes an editorial of the Financial Times, is a flawed privacy ruling.

No, it does not, FT (and the rest of you).
What this makes for, is a flawed privacy legislation.

Fortsättning på: http://blogs.euobserver.com/nilsson/2014/07/05/court-on-google-no-flaw/

Publicerat i Globalt maktskifte | Etiketter , | Lämna en kommentar