En rump-Union utanför EU?

Idag röstar de, skottarna.
Engelska politiker har gjort sitt bästa för att hålla ihop Unionen.
Premäirminister David Cameron, som riskerar att styra över vad som fått namnet rump-Unionen (England + Wales + Nordirland kan bli allt som återstår av det brittiska imperiet) har vädjat och lovat.

Det har varit tufft. I sista minuten lät han munnen löpa och muttrade att  ”assassination” vore en lättnad efter vad han hade fått utstå den senaste veckan.

Labours Ed Milliband tvingades fly arga skottar när han gjorde ett sista tappert försök häromdagen att tala med folket.
Han hjälpte inte sin sak genom att twittra att han var ute och gick i Kingsbridge – för det var ju Knightsbridge han befann sig i.

Labour har anledning att oroa sig. Skottarna har röstat fram 49 labour-ledamöter till det nuvarande brittiska parlamentet.
De har skickat 1 (en) Tory dit.

Men Cameron har ändå större anledning till oro.
Skottarna är genomgående de mest EU-vänliga i Storbritannien. När brittiska opinionsundersökningar i vår och sommar hamnat på över 50 procent som vill lämna EU, så kunde siffrorna varit ännu värre om skottarna inte fanns med i undersökningen.
Skottarna stärker pro EU-sidan rejält.
Utom om skottarna lämnar Storbritannien, förstås. För då röstar de inte i den brittiska EU-omröstningen 2017.

David Cameron är den premiärminister som accepterade Alex Salmonds önskan om skotsk självständighetsomröstning men  sedan glömde till sista minuten att debattera frågan. Han är också den premiärminister som lovat britterna en EU-omröstning.

På eget bevåg har han alltså försatt sig i situationen att han riskerar få regera över en rump-Union utanför EU.
Han har då i alla fall sett till att gå till historien.

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Vem ska bort?

Europaparlamentet har gjort det till en tradition – och maktuppvisning – att nobba några av de föreslagna EU-kommissionärerna.
Vilka av kandidaterna som borde förbereda sitt framträdande för Europaparlamentet lite extra, är ingen hemlighet.

Spanske Miguel Arias Canete kommer att få förklara vad han menade med sin kommentar i det spanska EU-valet: ”Om man uttnyttjar sin manliga intellektuella överlägsenhet verkar man som en macho som trycker in försvarslösa kvinnor i ett hörn”.

Lika svåra att prata bort blir hans investeringar i oljeindustrin - även om han sålt bort innehavet, bara dagar innan sin utfrågning i Europaparlamentet. Han är trots allt tänkt att få klimat- och energiportföljen.

Ungerske Tibor Navracsics har ännu värre saker att stå till svars för. Som justitieminister i en EU-fientlig Orban-regering bidrog han till att begränsa pressfriheten, stänga ned författningsdomstolen och närmast kuppa igenom andra ingrepp mot medborgerliga rättigheter.

Det var också Navracsics i egen hög person som fick bemöta EU-kommissionen när Bryssel gjorde vad man kunde för att försvara de europeiska värderingarna. Det gjorde han aggressivt och vältaligt.
Navracsics anses märkligt nog för ganska ”moderat” i Ungern vilket väl får skyllas det övriga sällskapet.
Ungraren fick den minst eftertraktade kommissionärsportföljen (utbildning och ungdomsfrågor) men Europaparlamentet lär inte vilja bevilja honom ens denna.

Maltas Karmenu Vella är inte heller särskilt välkommen i Bryssel och Strasbourg,  en yrkespolitiker som samtidigt sitter i många bolagsstyrelser.
Under sina år vid makten har han anklagats – men aldrig fällts – för korruption och för att ha använt våld mot oppositionen. Maltesarna misstror honom särskilt för att han gav sin chaufför alibi när denne stod anklagad för ett politiskt mord.
Vella saknar dessutom meriter på de områden han tilldelats: Fiske och maritima frågor.

Kanske hoppas Juncker att parlamentarikerna ska tvinga Maltas regering att sända någon lite roligare typ för att få behålla den för Malta attraktiva portföljen.

Slovenska Alenka Bratušek lär slutligen få en del frågor på om hon verkligen, som utgående premiärminister, nominerade sig själv till uppdraget som EU-kommissionär. Kanske får hon ändå något erkännande för att hon räddade Sloveniens kraschande banker utan att be om hjälp från euro-kassan även om sektorn fortfarande tycks vara en röra.

Publicerat i EU:s maktbalans, Europaparlamentet | Etiketter | Lämna en kommentar

Taxi – var god dröj

Den amerikanska uppstickaren Uber är självklart glad över att en tysk domstol nobbade Taxi Deutschlands stämning mot dem för illegal konkurrens.
Ett formellt fel gjorde hela målet ogiltigt och Uber kan fortsätta att irritera traditionella taxi med att vinna kunder som enklare och snabbare skaffar sig skjuts med mobiltelefon och GPS.

Men ännu gladare är Uber säkert över det franska beslutet i nationalförsamlingen att nästan alla regler för hur taxi ska uppföra sig, blir kvar. De franska taxichaufförerna har strejkat, krypkört på ringen runt Paris och blockerat stan för att få politikerna att ta gårdagens beslut.

Uber som helt enkelt struntar i alla dessa regleringar, skrattar och fortsätter att ta upp passagerare via mobil.
Ju fler krav på hur en taxi ska uppföra sig (det ska gå minst 15 minuter mellan samtal och upplockning av passagerare, samtalet måste gå till en växel istället för föraren, en taxi som lämnar på flygplatsen måste köra till firmagaraget innan den tar upp en ny passagerare om inte förbokning finns), ju mer flexibelt framstår Uber som alternativ.

Mest imponerande är att de franska taxibolagen fått igenom att bilarna slipper tvång på GPS så att de kan lokaliseras.
Grattis till den pyrrhussegern.
Det är annars till stor del just GPSen som gör Uber så attraktivt för passagerare.

Taxibolagen i Berlin och Paris (och London och Bryssel och Madrid och…) lever förstås i den felaktiga övertygelsen att Ubers framfart ska saktas ner genom att Uber också ska följa alla regler som krånglar till taxitjänster i någon oklar samhällsnytta (i Bryssel får bara flamländska taxi ta upp passagerare från flygplatsen).

Men så är det inte. Juridiskt sett är Uber inte ett taxibolag utan en app.
Den gamla världens lagstiftning fungerar inte så bra i den nya världen.

 

Publicerat i Konkurrenspolitik | Etiketter , | Lämna en kommentar

Jokern Juncker

Se och beundra Jean-Claude Junckers skickliga hopsnickrande av en EU-kommission där inte mycket skett utan såväl eftertanke som baktanke.

Först damernas – Juncker var sitt löfte troget och gav kvinnliga kommissionärer genomgående tunga portföljer.
Lilla Sverige belönas för första gången med en maktfull portfölj – handel till Cecilia Malmström. Nu ska hon tampas med USA-administrationen i förhandlingar om frihandel.

Lilla Danmark belönas med den mäktiga konkurrensportföljen. Margrethe Vestager får nöjet att skrämma Google, Facebook, Gazprom, Visa och Mastercard och alla andra jättar till underkastelse.

Polska Elżbieta Bieńkowska får inre marknaden – framför näsan på Tyskland som begärt den till sin manlige kommissionär.

Rumänska Corina Cretu fick regionfrågor som hela Öst- och Sydeuropa gärna lagt vantarna på. Det blir bulgariskan Kristalina Georgieva som får kontroll över EU:s egna resurser: Budget och personal. Tjeckiskan  Vĕra Jourová får rättsliga frågor.

Tre kvinnor blir vice ordförande och ges därmed makten att agera överrock över kommissionärer inom deras intresseområde; Utrikesministern/kommissionären Federica Mogherini förstås men också slovenska Alenka Bratušek vars uppdrag det blir att överse arbetet med den politiskt sprängladdade energi-unionen (och då också den manlige spanske kommissionären som fick energi och klimat).

Det mest underhållande draget är förstås att Juncker gav franske finansministern Pierre Moscovici ekonomi- och finansportföljen.
Moscovicis resor, som fram till nu gått till Bryssel för att förklara varför Paris bör slippa följa budgetreglerna, kommer att gå i andra riktningen.
Det blir nämligen i fortsättningen just Moscovici som ska förklara för Paris varför de MÅSTE följa reglerna.

Lika roligt är att brittiske Jonathan Hill får finansiella tjänster. Det blir alltså Camerons egen kompis som får Bryssels uppdrag att resa till London och förklara varför EU, trots brittiska invändningar, måste reglera finansmarknaden.
”Kanske blir de lättare för dem att förstå om det uttrycks på Shakespeares eget språk”, kommenterar den underfundige Juncker medan David Cameron misstar utnämningen för en brittisk seger.

Samma kluriga tänk ligger kanske bakom att den nye greken får ta hand om immigration och polissamarbete samt cyprioten om bistånd och krishantering?

Faktum är att alla de tre stora EU-länderna fått giftiga gåvor av Juncker. Förutom de två ovannämnda, fick Tysklands Oettinger ansvar för den digitala marknaden vilket indirekt placerar det för tysk regering så besvärande NSA-spioneriet i tyskt knä.*

Nu tillåts emellertid ingen av dessa tre att  agera själva – de förses alltså alla med överrock – en vice ordförande – med rätt att stoppa inititiativ från underställda kommissonärer.

Oettingers överrock blir estniske Andrus Ansip (som under sina år som premiärminister gjorde Estland till världsledande inom IT.)
Jonathan Hill får lettiske Valdis Dombrovskis (kom in som sitt lands premiärminister när landet i princip gick i konkurs 2009 och vände ekonomin till att bli bland de snabbast växande och moget att ansluta euron).
Pierre Moscovici får två överrockar, Dombrovskis och Finlands Jyrki Katainen, båda kända som riktiga hökar i eurofrågor och i frågan om åtstramning/stimulans.

Slutligen har han placerat holländaren Frans Timmermans, en av förespråkarna för mer-makt-till-huvudstäderna-mindre-makt-i- Bryssel, vid Junckers egen sida med uppdrag att se till att EU ägnar sig åt rätt saker. Vem kan ha mer trovärdighet när Bryssel i framticen försvarar sina lagdtiftningsinitiativ?

Juncker har sålunda  lärt regeringscheferna läxan att när Bryssel ber om kvinnliga kandidater, så lönar det sig att skicka kvinnliga kandidater.
Han har gett de stora länder ungefär vad de bett om… men sett till att fördelningen sker på ett sätt som gynnar kommissionen, inte Berlin, London eller Paris.
Utan åthävor har han samtidigt fördelat verkligt inflytande till östeuropeer och till små länder. För östeuropéernas del är det första gången de får vara med och leka på allvar.

Och de största kritikerna av EU:s institutioner har han dragit in i tältet där de kan pissa ut istället för in.
Väl spelat, herr Juncker.

*Indirekt, alltså. För självklart är säkerhetspolitiskt spionerande en nationell fråga. Däremot har avslöjanden om NSA fått oanade – negativa – konsekvenser för näringslivets digitalisering. Vi misstänker numera alla för att registrera och övervaka oss. 

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , | Lämna en kommentar

I Skottland flinar man förnöjt

Skottarna har skrämt engelsmännen med 51 procent som så här veckan innan, överväger att rösta ja till självständighet.
Premiärminister David Cameron kastade fram ett desperat försök att få skottarna på sin sida, ett löfte att ge Skottland mer självbestämmande inom unionen.
Orolig att det inte ska räcka tar han nu tåget upp till Skottland, för andra gången på ett halvår.

Nu är skottarnas förtroende för Cameron så lågt, nära obefintligt, att det utgör en grav politisk risk att skicka dit honom. Han har order att vara mild och vänlig för skottar reagerar inte bra på hot.

Det fick David Bowie erfara när han hälsade vid en prisceremoni till Skottland att de borde stanna kvar. Reaktionerna gick från: ”Det ska du skita i, engelsman som aldrig ens varit i Skottland och som dessutom bor i New York” till ”Wow. Bowie vet att vi existerar!”

Det fick också den amerikanske ekonomen Paul Krugman höra från kommentatorsblocket när han skrev i sin NYT-blogg att skottarna borde känna sig rädda, mycket rädda… över att förlora det brittiska pundet.
”Nonsens, svarar en skotte. ”Vem bryr sig om valuta när man har olja!”, svarar en inte-alls-rädd skotte. ”Ner med 300 år av ockupation”, tillägger någon annan.
”Bara en varning,”skriver en engelsk kommentator, ”utlänningar som talar om för skottarna hur de borde rösta stärker ja-sidan”.

För David Cameron vore en ja-seger en enorm politisk förlust. Ändå följer hans politiske motståndare, labour-ledaren Ed Miliband, med honom på resan till Skottland.
Miliband har nämligen ännu mer att förlora på ett skotskt ja – 41 av hans 256 labour-stolar i det brittiska parlamentet är skotska.

Tre engelsmän på resa i Skottland för att övertala skottarna – det finns de som tror att det bara kan förvärra läget.
Den 18 september får vi veta. Tills dess kan vi vara säkra på att skottarna njuter av hela spektaklet.

Publicerat i Utrikespolitik | Etiketter | 1 kommentar

Belöningen, tack!

Hårdhandskar från kommissionsordförande Jean-Claude Juncker har resulterat i några fler kvinnonamn:
Rumänien fick besked att de kunde glömma att få behålla jordbruksportföljen om de sände Dacian Ciolos för en ny period. Ciolos drogs strax tillbaka till förmån för Corina Creţu. Nu hoppas de på att få regionala frågor.

Polen avstod från att sända utrikesminister Radoslaw Sikorski och nominerar Elżbieta Bieńkowska.  Polen siktar mot trädtopparna och vill ha konkurrensfrågor. Eller regionala frågor.

Belgiens politiker fick en ordentlig utskällning och kastar i sista minuten fram Marianne Thyssen.
Så. Nu slipper de i alla fall att få portföljen multilinguism.

Danmark nominerade som bekant redan i fredags sin kanske skickligaste politiker: Margrethe Vestager. Hon sägs ha blivit lovad den tunga portföljen finansregleringen.

Med Cecilia Malmström, tjeckiskan Vera Jourová , slovenska Alenka Bratušek, bulgariska Kristalina Georgieva och italienska Federica Mogherini når Juncker patetiska 9 kvinnliga kommissionärer av 28, vilket i alla fall inte är färre än den utgående kommissionen.

Och Holland som häromdagen nominerade den manlige (men kompetente) Frans Tmmermans och därmed hindrar Juncker att uppnå antalet 10, som Europaparlamentet har begärt, bör rimligen nekas en tung portfölj.

Så kan Juncker hålla sitt löfte att belöna det land som plockar fram en kompetent kvinna.

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , | Lämna en kommentar

Som om Sverige inte var en del av Nato

Statsminister Reinfeldts svala intresse för EU-debatter överträffas  ändå av hans likgiltighet för Nato.
Han nobbar inbjudan till veckans Nato-toppmöte och tillfället att diskutera Ryssland och Ukraina-krisen med 60 europeiska stats- och regeringschefer samt USA:s presiden Barack Obama.

Trots Rysslands växande aggressivitet i Ukraina, trots Nato och Camerons/balternas militära upprustning vid Rysslands gränser, föredrar han att inte göra den två-timmar långa flygresan till Wales.
Att inte  missa ens en dag av valrörelsen är viktigare?

Att Sverige vid Nato-toppmötet ska skriva under ett löfte och avtal om att bli ”värdnation” till Nato gör inte Reinfeldts förflyttning viktig nog. (Det låter han Carl Bildt ta hand om som antagligen inte kan sluta jubla.)

I oktober förra året beslöt regering och riksdag att Sverige ska ingå i Natos snabbinsatsstyrkor - debuten skedde blixtsnabbt därefter, vid en samövning i Polen i november.
Detta faktum och avtalet om att låta Nato landa, starta, bunkra upp och öva på svensk mark, är förstås spiken i kistan för svensk alliansfrihet – vilket borde vara intressant att lufta i valrörelsen.

Om inget annat, så kunde kanske kostnaden för att bli ett värdland vädras?
Sverige måste bygga om hamnar och flygplatser. Idag tar vi två dagar på oss, enligt en Nato-ambassadör, för att ta emot, lasta om och tanka Natofartyg. Framöver får det inte ta mer än två timmar. Det kommer att kräva stående beredskap.

Finns pengar till detta kanske i Alliansens extra 1,3 miljarder till försvaret?; som i dagens DN Debattartikel enbart framställs som ett sätt att stärka det svenska försvarets beredskap.
Märkligt nog nämns inte Nato med ett ord här.

Nå, Nato vet i alla fall hur vi lojalt ställer upp och som tack för detta ska Nato ge oss ett ”guldkort” vid toppmötet i Wales.
Det är Sverige och Jordanien och några andra som förtjänat denna utmärkelse, misstänkt lik det slags klipp-och-klistra-medalj som mina barn brukade få på dagis.

Bildt får en drömavslutning på sin utrikesministerkarriär för det blir han som får ta emot guldkortet.
Reinfeldt får njuta av sina sista veckor som statsminister i Sverige.
Oppositionen?
Riksdagspartierna har okejat alltihop och har ingen anledning att lyfta frågan i valrörelsen.
På det här viset får de ju chansen att skylla allt på de borgerliga, om folkopinionen vid något senare tillfälle skulle vakna och undra var alliansfriheten tog vägen.

Publicerat i Globalt maktskifte, Utrikespolitik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Som om Sverige inte var en del av Europa

”…för det kommer en kris till, var så säkra”, sa statsminister Reinfeldt nyligen under den pågående valkampanjen.
Den övertygelsen har inte förmått Reinfeldt att vilja gå in i den debatt som förs i Bryssel om hur Europa förbereder, möter eller löser en ny finanskris. Eller hanterar den gamla, som fortfarande hänger över oss.
Bankunionen – ska Sverige vara med? Räcker den för att skydda oss för kasino-ekonomin i framtiden?
Nya Baselregler – är de för tuffa för bankerna?
Måste ECB börja med ”quantitative easing” (trycka mer pengar) för att få igång ekonomin, vilket många kräver/förväntar sig ska ske vilken dag som helst?

Nå, inte heller utmanaren Stefan Löfven tar i dessa brännande aktuella debatter. Eller något annat parti.
Debatten kan lura vilken väljare som helst att tro, att alla politiker inbillar sig att svensk tillväxt och svenska jobb avgörs av hur statliga stöd utformas.

Publicerat i Sverige och EU | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Hur gick det här till?

Donald Tusk var Angela Merkels kandidat.
Hon ägnade månader till att försöka övertala honom att ta jobbet (diplomatiska källor) och fast han offentligt sagt nej, har hon hela sommaren lyft fram honom som den bäste för jobbet som EU-toppmötets ordförande.

Och Mogherini?
”Låt Renzi få som han vill”, har Merkel sagt (enligt  andra ”källor”), vi har andra strider vi behöver spara oss för med Italien (läs striden om åtstramning eller stimulans i ekonomin).
Andra källor uppger att Renzi får Mogherini mot löftet att hindra franske Pierre Moscovici få den tunga ekonomi-portföljen i EU-kommissionen.

Hur var det med Guindos, den blivande eurogruppens chef?
Merkel gick ut offentligt för en vecka sedan med att han borde få det uppdraget. Det skulle passa henne väl (inför kommande strid, se ovan) att ha en finansminister som genomfört den kommenderade åtstramningen till punkt och pricka.

Så, förbundskansler Merkels ord tycks fortfarande gälla när det är dags för beslut i EU.
Men kämpar inte  (kvinnan) Angela Merkel för fler kvinnor på topposter?
Nix. Angela Merkel har aldrig under sin långa karriär varit en förespråkare för kvinnor på beslutande poster.

 

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

…och stora kliv bakåt igen

Könsbalansen blev en icke-fråga när EU:s stats- och regeringschefer valde sina företrädare på toppjobb för de närmaste åren.
Polske Donald Tusk blev EU-rådets ordförande, italienska Federica Mogherini EU:s utrikeschef.
Informellt enades man också om att spanske  finansministern Luis de Guindos får jobbet som ordförande för eurogruppen när holländske Jeroen Dijselbloem ska sluta inom ett halvår.

Med fem toppjobb i potten (till de tre ovan ska som bekant läggas EU-kommissionsordförande och parlamentets talman) gav de sittande EU-ledarna oss alltså en kvinna och fyra män.
Kommissionsordförande Jean-Claude Juncker får ensam ta fajten med Europaparlamentet över de skrattretande få kvinnor han kommer att presentera som kandidater – för tillfället 4 av 24.

Tusk presenteras nu i media som fantastiskt erfaren och en skicklig förhandlare mellan olika viljor.
Financial Times tycker rentav att det är relevant att lyriskt tala om hur han spelat fotboll i ungdomen.

Bortglömt är Tusks aggressiva förhandlingsstil i EU-sammanhang som gått ut på att högljutt KRÄVA Polens rätt till det ena och det andra.
Hans aggressiva Rysslandspolitik tycks ha omvandlats till en fördel över natt.
Hans nonchalerande av EU:s beslutade miljömål både inom klimat och naturskydd, borta.

Att Tusk varken talar engelska eller franska, bara ”förstår” tyska, är plötsligt ett charmigt drag.
Att Tusk inte funnits med i EU:s nervecentra de senaste fem åren (eurogruppen) – eftersom hans land inte är med i euron – gör inte längre någonting.
Han gavs  ändå samtidigt rollen som president för eurogruppens toppmöten.

Federica Mogherini beskrivs istället som oerfaren och ung.
Att hon de senaste sex åren suttit i italienska parlamentets utrikesutskott och lett den italienska Nato-delegationen betyder inget.
De sex månaderna som Italiens utrikesminister räknas inte.
Inte heller att hon talar flytande engelska och franska.
Och att hon är äldre än både Italiens och ett flertal andra europeiska premiärministrar hör tydligen inte till saken.*

Ett myrsteg fram, ett sjumila-kliv tillbaka.

 

* Federica Mogherini är 41 år gammal vilket gör henne äldre än Italiens, Estlands och Maltas premiärministrar och jämngammal med Luxemburgs. Hon är lika gammal som Fredrik Reinfeldt var när han blev Sverige statsminister och ett år äldre än Finlands Jyrki Katainen var när han blev statsminister.

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter , , | Lämna en kommentar