Hur saker kan te sig – inifrån och utifrån

Tänk, så det kan bli.

Frans Timmermans, Bryssels största kritiker som holländsk utrikesminister, kämpade aktivt mot EU:s klåfingrighet.

Sedan blev han EU-kommissionär med uppdrag att skära ner på byråkratin och onödig inblandning från EU.
Och kom på, att allt var inte dåligt med EU-inblandning.

Nu drömmer han upp egna förslag på vad EU skulle kunna göra i medlemsländernas ställe.

Publicerat i EU:s maktbalans | Etiketter | Lämna en kommentar

Jo, man kan få för mycket öppenhet

Det är sommarlov, inga ursäkter alltså, och  tid även för oss andra att liksom Google och Facebook vara med i en av de allra viktigaste politiska debatter som pågår just nu:
Hur mycket privatliv ska vi kunna kräva i en tid när det går att hitta allt och lite till om oss allihop på Internet?

Skälet till de amerikanska bolagens uppvaktning är (bland annat) förslaget till ny europeisk dataskyddsförordning.
Det nuvarande direktivet är från 1995, alltså stenåldern mätt i IT-utveckling.

Vi är lite sent ute eftersom EU-regeringarna efter tre års huvudbry äntligen enats om sin ståndpunkt i frågan.
Förhandlingarna med andre lagstiftaren, EU-parlamentet, har nyligen startat.

Det handlar om kommissionens förslag till ny lagstiftning vilken skulle ge oss bättre kontroll över vilka personliga uppgifter om oss som registreras.
Vi skulle få:
Rätten att uttryckligen samtycka till att information samlas in och används, rätten att veta vad som finns registrerat om oss och att få veta när information om oss sprids vidare och slutligen, rätten att i vissa fall få uppgifter om oss borttagna från internet.
Ja, och så rätten att få felaktiga uppgifter rättade och ofullständiga uppgifter kompletterade.
Och det skulle gälla även när informationen finns lagrad utanför EU.

Undra på att lobbyingen är halsbrytande intensiv för att vattna ur EU:s nya regler.

Det finns undantag (förstås), t ex försvaret, kriminalväsendet, alla myndigheter när de utför sina arbetsuppgifter och slutligen, privatpersoner i sin vardagliga verksamhet utan vinstintressen.
Det finns fler tillfällen som får undantas: Insamling för journalistiska ändamål, konstnärligt eller litterärt skapande,  i samband med anställning. för statistiska, historiska eller vetenskapliga forskningsändamål plus sådant som gäller människors hälsa.

Men många tycker att undantagen är inte breda nog. Försäkringsbolagen lobbyar t ex för att få fortsätta använda alla personliga fakta som de inhämtar om oss till profilering. Annars kommer premierna stiga, hotar de.
Google profilerar oss också liksom Facebook och säljer uppgifter till intresserade företag. Det skulle bli förbjudet om inte vi alla gav vårt uttryckliga samtycke så de lobbyar förstås för att få fortsätta med sitt.

Intressant för oss medborgare är att myndigheterna faktiskt också skulle få dämpa sig en aning, om förslaget gick igenom.
Särskilt i Sverige där myndigheterna lider av klåfingrighet och lust till kontroll samt saknar djupare känsla för privatlivets helgd.

Här är ett rykande aktuellt exempel: Svenska hälsouppgifter kommer att lagras hos Microsoft på Irland – trots att vi numera vet att den amerikanska säkerhetstjänsten kan skaffa sig tillgång till data som ligger hos amerikanska bolag  i Europa, utan ens en domstolsorder om saken.

Och här är  ett annat exempel som fd EU-parlamentarikern Amelia Andersdotter tar upp: Svenska myndigheter har lagt ut många tjänster på kontrakt till privata företag vilka då får tillgång till våra personuppgifter.

Så vilken linje bedriver den svenska regeringen i EU-förhandlingarna?
Sverige hör  – med den tidigare borgerliga regeringen liksom den nuvarande röd-gröna – till den majoritet i rådet som argumenterar  ”ju fler undantag desto bättre”.

På Dataskydd.nets hemsida finns en tidslinje  över hur den svenska regeringen och riksdagen har agerat sedan förslaget om nya dataskyddsregler först kom från EU-kommissionen för tre år sedan.
Insatsen har framförallt handlat om skydda myndigheternas rätt till fortsatt ostörd registrering och  hantering av personuppgifter.
Ostörd från medborgarnas nyfikenhet, alltså.

Istället för att reglera all hantering av personuppgifter som förslaget säger, vill den svenska regeringen att bara missbruk regleras.
Då kan man ostört hålla på med vad som ändå bara är  ”små” integritetsrisker, skriver den svenska regeringen.
Jag är inte säker på att jag litar på den svenska regeringens bedömning av små och stora integritetsrisker.

Det ursprungliga EU-förslaget skulle onekligen krångla till livet för svenska tjänstemän. Tjänstemännen skulle oftare än nu tvingas motivera sin användning av personuppgifter, emellanåt radera onödiga uppgifter (när syftet med insamlingen av uppgifterna, vad den nu var, är uppfyllt), och dessutom meddela oss varje gång de sålde uppgifter om oss eller för den delen skickade dessa vidare gratis.

Svenska myndigheter tjänar som bekant ganska bra på att sälja personuppgifter om oss till privata företag. Den möjligheten riskerade med förslaget att gå förlorad men två  svenska regeringar har kämpat för att behålla den.
Möjligen lyckas de med det, inget är ännu avgjort.

Regeringen har också lagt ned stor möda på att få förslaget till förordning (vilken skulle gälla omedelbart och identiskt i alla EU-länder) förvandlad till ett direktiv (där reglerna skulle införas i nationell lagstiftning efter en viss tid och på lämpligt sätt, alltså med större möjligheter till nationell anpassning).
På den punkten sprack det. Med få allierade till Sverige – utom britterna då som man lika gärna vill slippa ha på sin sida i dessa dagar – stannade ministerrådet för att det ska bli en förordning.

Är regeringarnas uppträdande en fråga om kultur? Privatlivets skydd är som bekant inte en stark svensk gren.
Svensk tradition handlar mer om att registrera medborgare utan att berätta varför, hur eller när. Det sattes i system av svenska kyrkan redan på 1600-talet och informationen kunde användas fritt av den världsliga makten.

I två olika undersökningar rankas Sverige näst sämst i Europa vad gäller befintligt privatlivsskydd, och väldigt nära botten vad gäller stöd i pågående EU-förhandlingar till idén att stärka privatlivets skydd (från justitieminister Morgan Johansson mer bestämt).
Faktum är att vi inte ens lyckas leva upp till Europakonventionen för skydd av privatlivet trots att vi har åtagit oss att göra det.

Fast förresten…borde inte just vi svenskar slippa?
Nils Funcke skriver i en statlig utredning om saken att:
”Det tycks t.ex. inte vara uteslutet att Sverige inom denna marginal kan åberopa traditionen med en stark yttrandefrihet som försvar för vissa brister i skyddet för privatlivet.”

Alltså, vi svenskar är så bra på öppenhet att vi borde slippa garantera privatlivets skydd på samma nivå som andra europeiska länder.
Det låter juridiskt oerhört tveksamt. Skulle en domstol behöva ranka europeiska länder i stark. starkare, starkast yttrandefrihet?
”Just ni grabbar, har så himla stark yttrandefrihet att ni får kränka privatlivets helgd lite grann bland…”

Det är här som avvägningarna mellan olika intressen blir intressant och sverige-specifikt.
Regeringen använder nämligen just Funckes öppenhetsargument för att motsätta sig delar av EU-kommissionens förslag om att skydda privatlivet.
I Bryssel har regeringen invänt att privatliv och personuppgiftsskydd måste stå ”i relation till andra rättigheter, som offentlighetsprincipen och pressfriheten”.

Själv är jag misstänksam mot svenska politikers tal om yttrandefrihet och offentlighetsprincip.
Ta bara fd hälsominister Maria Larssons struntprat om att större varningstexter på cigarettpaketen stred mot svensk yttrandefrihet (ett argument hämtat från de stora tobaksbolagen).
Eller Fredrik Reinfeldts lögn om att EU krävde större hemlighetsmakeri av Sverige så att regeringen var helt enkelt tvungen att skaffa sig utökad rätt att hemlighålla dokument från eller till tredje land.
Dessutom, enligt en expert i ämnet har dessa friheter lite i taget inskränkts av riksdagen under en längre tid, faktiskt mellan 8 till 10 gånger om året.
Och som sagt, myndigheterna SÄLJER våra personuppgifter…

Hur som helst.
Jag kan trots läsning av regeringens ståndpunkter inte riktigt räkna ut varför regeringen anser att  offentlighetsprincipen – till och med tryckfriheten – kan vara hotad av att svenska medborgare får skydda sitt privatliv.
Framförallt nämns i förslagets inledning att:
”Denna förordning gör det möjligt att vid tillämpningen av bestämmelserna i den ta hänsyn till principen om allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar.”

Själv definierar jag då förstås offentlighetsprincipen som medborgarnas rätt att följa vad våra ämbetsmän och makthavare gör i vårt namn. Inte att vem som helst ska få reda på vad som helst.

Regeringen kanske har en annan definition?
För jag ser att regeringen också har försökt att minska medborgarens rätt att se vilka externa aktörer som får tillgång till myndigheternas info om oss och att bredda de kategorier som ska kunna få denna tillgång.

Gissningsvis är regeringen egentligen ute efter att rädda kvar myndigheternas chans att sälja uppgifter om oss utan att behöva be om uttryckligt samtycke först (så jobbigt, ju!)

Nej, regeringen måste komma upp med ordentliga sakskäl om vi inte ska dra slutsatsen att det man kallar kamp för svensk offentlighetsprincip, bara handlar om att skydda byråkratins oinskränkta framfart.

 

Publicerat i Globalt maktskifte, Ministrar o struntprat, Övrigt, Sverige och EU | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Vad är det svenskarna gillar med EU plötsligt?

Nu gillar svenskarna EU igen enligt nya siffror från SOM-institutet i Göteborg.
Vår kärlek till EU har  sällan varit starkare, berättar en Sieps-rapport.

Men vad i allsindar är det vi gillar?

EU demonstrerar dagligen sin kompletta oförmåga att lösa ett djupt och allvarligt problem för en av sina egna – Grekland.
EU-ledarna uppvisar varje gång de möts sin obevekliga ovilja att hjälpa ett av sina egna medlemsländer trots att dess befolkning uppenbarligen är i nöd.
De gör Europa och sig själva  till internationellt åtlöje genom att sitta på statschefsnivå och diskutera momsnivåer på turism och påslag till fattigpensionärer.

Samma EU-ledare visar total kallsinnighet inför flyktingdramat som utspelar sig på Medelhavet.
De skjuter hellre fiskebåtar i sank.
Att andra medlemsländer som Italien och Grekland blir sittande med tiotusentals utblottade, halvdränkta människor ger EU:s ledare fullkomligt sjutton i.
De tävlar i vem som kan vara mest obehaglig inför människor i nöd.

Att de har en ledare i sin grupp som har upphävt medborgerliga rättigheter på löpande band, struntar de i.
Ungerns Viktor Orban kan leende meddela att vad Europa behöver är starka ledare som Kina och Ryssland och inga institutioner (som lägger fast och övervakar regler).

Faktum är att när EU-kommissionen gör vad den kan för att bromsa demokrati-fienden i deras mitt, så stoppar de kommissionen och ersätter vad som åtminstone kunde ha varit en utredning, med en ”dialog”.

Och i detta läge bestämmer sig svenskarna för att gilla EU mer än någonsin.
Vad i herrans namn ser vi att gilla just nu?

Publicerat i Sverige och EU | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Dansk demokrati nu snäppet märkligare än svensk

I Sverige regerar en tvåpartiregering som fick knappt 38 procent av rösterna i senaste valet.
I Storbritannien regerar Tories i ensamt majestät efter att ha fått  36,7 procent av rösterna (sant, detta räckte till en knapp parlamentsmajoritet).
Danmark får nu en enparti-regering som vunnit drygt 19 procent av rösterna.

Väljarna i Europa gör det inte precis enkelt att regera.

En snabb till på siffrorna säger oss att tillfrågad regeringsbildare Lars Lökke Rasmussen (Venstre) får det tufft.
Så vad gör han?
Hann grundar sin svajiga position med att ge Dansk Folkeparti en lång rad gåvor, i utbyte mot tillfredsställelsen över att få sitta på statsministerposten:

*Han går emot sina egna vallöften om minskad offentlig sektor och ökar istället utgifterna för de äldre och för sjukvården.
*Han lovar att sänka biståndet.
*Han stänger ner två statliga utredningar om eventuella brott som danska soldater anklagats för i Irak och i Afghanistan.
*Han inför hårdare villkor som är tänkta att avskräcka flyktingar att söka sig till Danmark.
*Han föreslår Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard som talman.

Tja, varför skulle han inte böja sig för Dansk Folkepartis önskemål? DF blev faktiskt  största borgerliga parti i valet med drygt 21 procent.
Större alltså, än tilltänkte statsminister Lars Lökke Rasmussens eget parti Venstre.

Men sitta i regering, det vill inte Dansk Folkeparti,  Danmarks näst största parti.

DF:s partiledaren Thulesen Dahl har inte hymlat med detta utan har gjort klart för väljare och massmedia under hela valkampanjen att det var han inte intresserad av. Och han har inte ändrat sig under de sonderingar som pågått för att bilda en borgerlig majoritetsregering.

Det är inte så lite underligt med ett parti som vill ha inflytande men inte sitta i regering. Men kalkylen från DF är simpel:
I regeringsställning tvingas  ett parti att kompromissa.

Demokrati fungerar ju som bekant på det viset. Ingen kan få bestämma själv, alla måste emellanåt gå med på beslut som andra önskat.
Se bara vad det har gjort med svenska Miljöpartiet att hamna i regering.

Nu består emellertid Dansk Folkepartis själva grund-strategi i att framställa sig själva som att vara de enda icke-politikerna i politiken, de enda som står utanför och inte har fingrarna i maktens syltburk, de enda som är ”vanliga” människor och som talar för de ”vanliga” människorna.
Att ta regeringsposter skulle förstås hacka den strategin i stycken.

Som partiledare Kristian Thulesen Dahl mer diplomatiskt uttrycker det:
”Som sakerna förhåller sig nu är det inte vår bedömning att inflytandet kommer att vara störst i en regering. Där är underlaget inte bra nog, säger Kristian Thulesen Dahl, partiledare för Dansk Folkeparti, enligt nyhetsbyrån Ritzau.”

Det är ju rätt sett av Thulesen Dahl. Från sin stol i folketinget kan han hota med att inte stödja Venstre-regeringens förslag och därigenom välta Lars Lökke från statsministerposten.
Ingick Dahl i regeringen, skulle samma hot klinga väldigt ihåligt.

Borgerliga Liberale Alliance ville för sin del väldigt, väldigt gärna sitta i en koalitionsregering.
Så gärna att partiledare Anders Samuelsen och övriga i ett helt års tid sagt och upprepat för alla som vill höra, att de har inte det minsta problem med att sitta i en regering med Dansk Folkeparti.

Samuelsens glädje efter valet blev kort.
Lars Lökke Rasmussen har som bekant förhandlat med de tre övriga borgerliga partierna i nästan en vecka om en eventuell borgerlig regering och där fick Anders Samuelsen vara med.
Han ställde inga ultimatum.
Spelade bara in sin önskan att se sänkta skatter för högavlönade.
Sänka skatter ingick i Lars Lökkes Rasmussens valkampanj – även de så kallade toppskatterna- så det kändes som ett tryggt kort att spela ut.

Men Lökke var aldrig intresserad av Liberal Alliance.
Han drog sig inte ens för att säga det högt, till pressen.
Hans val blev istället att bilda regering själv.
Byggd på en rad reformer som Dansk Folkeparti kommer rösta för i folketinget.
Och en sänkning av toppskatterna, varför inte? Klassisk borgerlig politik.

 

 

 

Publicerat i Danmark | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Bryssel efterlyser: Europeisk solidaritet

Det blev stökigt värre på EU-toppmötet i Bryssel där stats- och regeringscheferna bröt upp först efter klockan 02.00.Flera av dem hade inte fått sova natten innan heller när Greklandskrisen diskuteras.
– Jag gillar inte de här arbetsmetoderna, jag vill ha min nattsömn, sa en sliten Jean-Claude Juncker.

Fler var missbelåtna.
– Om det är det här ni kallar Europa så kan ni behålla det för er själva, röt italienske premiärministern Matteo Renzi  apropå det stora motståndet mot förslaget att EU-länderna skulle dela på mottagande av åtminstone 40 000 flyktingar nu och 20 000 senare.

Danmark har opt-out och slipper, Ungern vägrar ta en enda, Polen likaså och Storbritannien är för sin del upptaget med att stänga till sina gränser ännu mer.

Kommissionsförslaget till tvingande kvoter som fördelar flyktingar efter bland annat BNP och tidigare mottagande, sågades.
-Jag skiter i era invändningar mot förslaget så länge ni tar hand om flyktingarna, ilsknade Juncker till under mötet.
På presskonferensen efteråt bekräftade han sina ord:
– Jag bryr mig inte om de 28 (EU-regeringarna), jag bryr mig om de 60 000 (flyktingarna), sa han.

Det blev ett beslut i princip – 40 000 + 20 000 av båtflyktingarna i Grekland och Italien ska omfördelas över Europa, frivilligt! – men alla detaljer om hur och till vem,  skickas framåt till inrikesministrarnas möte i juli.
Greklands-följetongen som  hade inlett mötet hade då skjutits fram till lördag för ännu en av alla dessa ”absolut sista dagen”.

I den stämning som rådde uppfattades toppmötets sista inslag, brittiske David Camerons inlägg om vilket nytt medlemsavtal han vill ha, som ren avslappning.
-Vi var slitna men han gav oss en reklampaus, kommenterade en av deltagarna.

Vad Cameron ville?
Inte ta emot en enda flykting.
Inte ge en penny till Grekland.
Full solidaritet från de andra EU-länderna för att ändra i EU-fördragen redan nästa år, så han hinner anordna sin utlovade folkomröstning under de förutsättningar som han lovat sina väljare.

(Det här är mer bestämt vad Cameron vill ha inskrivet i ett nytt fördrag – och jo, det här kräver fördragsändringar:
* EU-medborgare ska kunna nekas sociala förmåner under sina första fyra år i Storbritannien.
* Uttrycket ”ett ständigt närmare förbund” ska inte gälla Storbritannien nu. i framtiden eller retroaktivt.
* Icke-euroländer ska aldrig kunna röstas ner av euroländer vad gäller inre marknaden.
* EU:s nationella parlamentet ska kunna stoppa EU-beslut.

Hans tal  måste onekligen ha ha känts som ´comic relief´ i sammanhanget.)

Ingen av de 27 EU-länderna orkade svara Cameron.
Rådsordförande Donald Tusk varnade dock Cameron men konstaterade ändå att nu kan samtalen med Storbritannien om ett nytt avtal börja.
– Vi återkommer till frågan i december, sa Tusk på presskonferensen.

Detta betyder förstås, vilket Ukip-ledaren Nigel Farage – som märkligt nog cirkulerade i pressrummet under toppmötet –  räknade ut, att Cameron inte har en chans att leverera ett färdigt avtal med godkända fördragsändringar, INNAN hans folkomröstning ska hållas.

Den senaste finten från brittiska regeringens sida består därför i ett försök att få övriga EU-länder att signera ett protokoll med Camerons fyra punkter. Protokollet skulle då kunna  tillfogas fördraget juridiskt, den dag i framtiden som EU av andra och sina egna skäl bestämmer sig för att revidera fördraget.

Alltså en ”in blanco-check” till brittiska folket att folkomrösta om, sa Farage. Det har han förstås rätt i.
Men det borde ju göra Farages jobb att få folk att rösta nej, desto enklare.

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Det är kvinnornas fel

Problemet med kvinnor är att de är så få.
Bland EU-kommissionens anställda till exempel, så fanns det alldeles för få att välja mellan nu när en hel rad med topposter skulle fyllas.

Så tyvärr – och det här är något som Jean-Claude Juncker och personalansvariga kommissionären Kristalina Georgieva verkligen beklagar djupt – så gick det helt enkelt inte att hitta särskilt många kvinnor.

Av 25 nya höjdare som utsågs  igår till generaldirektörer eller ambassadörer blev därför 20 män.
Tyvärr.
Verkligen.
Och topp-topp-jobbet- alltså generalsekreterare för hela EU-kommissionen – som kvinnliga Catherine Day suttit på, går nu till manlige Alexander Italianer.

Det blev så trots att både kommissionsordförande Jean-Claude Juncker och Kristalina  Georgieva har lovat öka andelen kvinnor i EU-kommissionens översta maktskikt.
Det satt fram till igår nämligen 27 personer på topp-chefposter varav ynkliga 3 var kvinnor. Så en ändring var behövlig.
Gårdagens rockad gav sedan…5 kvinnor bland de 27.

Trist. Men ni förstår själva.
Det finns inte så många kvinnor att välja mellan.
Av EU-kommissionens 23 556 anställda är ju bara 12 377 kvinnor.
Alltså 52,5 procent.

Nej, vänta nu.
Nu blev det fel.
Det finns så klart kvinnor i EU-kommissionen, visst finns det kvinnor!

Men de går tyvärr inte att använda till topposterna.
De jobbar nämligen på för låga positioner.
Och man kan ju inte lyfta en kvinna från en lägre position till en högre.
Hur skulle det se ut?

Nej, problemet med kvinnor är att de jobbar på för låga positioner.
Därför är de odugliga på höga positioner.

Kvinnor, kort sagt, är problemet.

Publicerat i Övrigt | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Parlaments-Schulz och TTIP-underligheter

Talmannen i Europaparlamentet, Martin Schulz, tog till en högst ovanlig åtgärd när han dagen innan omröstningen i plenum om TTIP, lyfte bort den från dagordningen.

Den saken rör upp mycket damm. Anhängarna av TTIP är ilskna, kritikerna mot TTIP  jublade först men rasade sedan.

Själv låter Schulz hälsa via sin kabinettschef att han ”bett” handelsutskottet att lyfta bort omröstningen eftersom det fanns så många ändringsförslag och de borde ge sig själva mer tid att fundera över dessa.
Intressant nog skickade hans partikollega Bernd Lange (s), rapportör i ärendet, ut ett pressmeddelande där han säger sig välkomna  talmannens beslut att ställa in.

För övrigt fanns det tydligen 161 ändringsförslag.
Det är inget ovanligt alls i Europaparlamentets omröstningar.

Christofer Fjellner (m) som för några veckor sedan gladde sig åt att handelsutskottet enats om en resolution som ger  EU-kommissionen stöd för fortsatta handelsförhandlingar med USA, blev inte glad över den uppskjutna omröstningen.
Han kallar det sosse-haveri och tänker sig att omröstningen ställdes in för att s-flygeln riskerade att förlora frågan om investerarskyddet, ISDS.

”Sosse-haveri” är nog rätta ordet för det. Men frågan är om omröstningen inte ställdes in av precis motsatt skäl.

Logiken säger att om Europaparlamentets plenum idag hade röstat  för att stödja TTIP och ISDS så kunde saken läggas till handlingarna och EU-kommissionen fortsätta förhandla som hittills.
Så om alla igår varit säkra på att resolutionen skulle stödja de pågående förhandlingarna, fanns ingen anledning att stoppa omröstningen.

Däremot, om det fanns risk för att plenum skulle ha röstat mot delar av det som diskuteras att ingå i avtalet – att sosse/vänsterflygeln är störst på den här punkten  – då hade utgången vållat verkliga problem.

EU-kommissionen och handelskommissionär Cecilia Malmström kan ju inte fortsätta förhandla fram ett avtal som de har  fått veta – så här i halvtid ungefär – underkänns av de flesta i Europaparlamentet.
Parlamentet har ju  som bekant veto om avtal med tredje land.

Enda skälet för talman Martin Schulz att stoppa omröstningen, vore om han trodde att hans egen flygel i parlamentet stod att vinna omröstningen.

Och varför skulle Martin Schulz göra något sådant?
Tja, kanske för att han personligen stödjer TTIP och ISDS?

Kanske för att hans statsöverhuvud, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som är varm anhängare av avtalet, har bett honom ingripa?

Eller för att hjälpa sin gode vän, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EPP-gruppen för att vinna deras stöd för att få sitta kvar som talman även nästa mandathalva?

Vi  får förhoppningsvis läsa svaret i hans memoarer en dag.

Publicerat i Europaparlamentet | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Kohandel eller argument ger Juncker-segrar

Två segrar  för Juncker i parlamentet – ingen av dem på något sätt enkla:
Ett ja (men…) från parlamentets handelsutskott till de pågående förhandlingarna om handelsavtal med USA.
Ett ja till Junckerplanen som ska locka fram investeringskapital på 315 mdr EUR för jobb och tillväxt.

Junckers ofta förlöjligade tillväxtplan bygger på att hämta ett grundkapital av redan anslagna EU-pengar –  cirka 7,7 mdr EUR tas från energi, transport och forskningsprojekt samt medel för extraordinära utgifter.
Parlamentet har nu räddat undan 1 mdr EUR av dessa pengar men går med på att ge bort resten i en kompromiss med EU-regeringarna i rådet.

Detta betyder att Junckers  rätt häpnadsväckande idé att försöka skaka fram 15 privata/offentliga euro för varje euro som EU lägger upp, och därigenom få igång investeringar i Europa efter flera år av totalt stillastående, kommer nu att dra igång i sommar.

Den andra segern delar Juncker med Cecilia Malmström som turnerat runt Europa i svindlande fart för att övertyga om de goda avsikterna i hårt attackerade USA-förhandlingar, TTIP.
(…och möjligen även med Christofer Fjellner, säger i alla fall Fjellner.)
TTIP-avtalet fick (i en första delomgång) ett överraskande ja i parlamentets handelsutskott
”Socialisterna gjorde U-sväng” beskriver EUObserver omröstningen.

Parlamentarikerna la till flera ”men” till sitt stöd, bl a för att skydda EU:s framtida lagstiftning från att bli beroende av ett amerikanskt förhands-ja och för att skydda EU:s regeringar från hotet att paragrafer om investerarskydd (ISDS) placerar dem i klorna på investerare som ogillar deras politiska beslut.

I Bryssel tror man att det kanske var mindre Fjellners övertygande argument och mer talmannen Martin Schulz (s) som ligger bakom det oväntade utfallet.

Skvallret säger också att socialistiske Schulz just nu är hygglig mot borgerlige Juncker och piskar upp det stöd från vänster som Junckers förslag behöver för att vinna.
Det skulle handla om  ett försök att övertyga Jean-Claude Juncker att bättra villkoren  i den kohandel som duon gjorde i somras.

Martin Schulz stödde som bekant sin rival till platsen som kommissionsordförande (Juncker). I gengäld skulle Schulz få sitta kvar som talman (traditionsenligt) under halva mandatperioden för att därefter ersättas av någon från (Junckers) borgerliga sida.

Nu sägs Schulz vilja sitta hela perioden.
Och varför inte? Borgerlige Juncker får ju igenom sina förslag på det här sättet.

 

Publicerat i EU:s maktbalans, Europaparlamentet | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Hökmarks bankrapport nobbad

Spännande omröstning i Europaparlamentet i tisdags om frågan:
Har vi löst problemen med banker Too-Big-Too-Fail eller kan de ställa till det igen för oss alla med nya, huvudlösa spekulationer?

Rapportören Gunnar Hökmark anser att vi är säkra, tack vare bland annat flera regelskärpningar med hårdare kapitalkrav på banker, etc.

Han ville därför att parlamentet skulle säga nej till ett förslag från EU-kommissionen om att tvinga Europas cirka 30 största banker att juridiskt separera sina verksamheter.
(Banker skulle alltså inte under samma tak kunna ägna sig åt  in-och utlåning i den så kallade verkliga världen bebodd av privatpersoner och företag samt handel med värdepapper över en viss volym.)

Före tisdagens omröstning kände sig Hökmark säker på att hans rapport skulle ro hem segern:
”Nu får vi se hur stor majoriteten blir. Jag känner mig säker på det blir en majoritet som är tydlig men det ska bli roligt att se voteringsresultatet efter ett års arbete med denna bankreform som jag har försökt länka in i den tidigare bankreformen jag ansvarade för, nämligen bankrishanteringslagstiftningen.”

Det gjorde rapporten dock inte. Rapporten föll, nedröstad av de röda och de gröna som vill se en separation av sparande och spekulation, och av Ukip.
Röstetal retsamma 30 mot 29.

I parlamentet får man nu tänka ett varv till. En ny rapport om bankförslaget bör skrivas som kan samla bredare politiskt stöd.

Om parlamentet inte klarar att ena sig riskerar EU att bli utan lagstiftning på området. Bland EU-ländernas regeringar råder nämligen också oenighet om bankuppdelningen.
Sverige vill t ex inte ha separation, Italien inte heller.
Såväl Storbritannien som Tyskland och Frankrike har redan tvingat egna banker att separera sina verksamheter. London är ändå emot idén med EU-regler, med argumentet att EU-reglerna inte är identiska med de brittiska.

Lord Hill, EU-kommissionär för finansfrågorna, överväger att dra tillbaka förslaget vilket skulle gillas av hans gamla arbetsgivare i City.
Utan förslag från kommissionen – inget beslut, inga nya regler.

Bland de röd-gröna vill många nu slippa se Gunnar Hökmark som rapportör. Han anses ha tagit en chansning som försökte driva igenom en rapport med svag uppbackning.
”Han var oförsiktig som la fram en rapport som stöds bara av EPP, Alde och ECR. Det räcker inte,” kommenterar ekonomiutskottets ordförande Roberto Gualteri.

Publicerat i Fritt o rörligt, Konkurrenspolitik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Juncker roar sig kungligt med EU-ledarna

Det är många länder i EU nu. Jean-Claude Juncker tröttnar ganska snart på att hälsa och le för foto, när premiärministrar, presidenter och utrikesministrar defilerar förbi, inför Riga-toppmötet.

Så Ungerns premiärminister Orban hälsas med ett: ”Hello dictator!” och en handrörelse som ser ut att vara på väg mot ett Heil.
Frankrikes president Hollande skruvas fast i en björnkram och får några rejäla stötar för bröstet.
Belgiens premiärminister Michel får en puss på sin skalliga hjässa.
Luxemburgs utrikesminister får en örfil.
En östeuropeisk minister får sin slips omknuten.
De flesta får en omild knuff i ryggen och ett : ”Ge dig iväg. Nästa!”

Allt påpassligt fångat av franska Petit Journal (inga franska kunskaper behövs för att få sig ett gott skratt.
Inte kul?
Hans medresenärer, EU-ordförande Donald Tusk och Lettlands premiärminister Laimdota Straujuama har i alla fall mycket roligt liksom de flesta omkramade, knuffade EU-ledarna.

Stefan Löfven får också sitt.
Det blir fyra, djupa bugningar och en örfil av Juncker som sedan meddelar honom: ”Sweden. 8 points.”

I Europeiska rådets egna filmklipp av arrivals  (strikt censurerade) finns även Cecilia Malmströms ankomst (2.39 min)
Juncker får syn på sin svenska kollega i EU-kommissionen på håll, suckar: ”Ja,ja,ja” för sig själv och vrider sina händer innan han smilar upp sig och pussar goddag.

Publicerat i Övrigt | Etiketter , , | Lämna en kommentar