Now then, Who Is To Blame for this sorry mess?

In EU circles, in the aftermath of the horrid Greek debacle (by which I do not mean the Greek financial woes which are of course ongoing), surely the debate these days is on Who To Blame.

Who?, allowed one small country to take all the others hostage for six months, keeping not only finance ministers but the EU Commission, the European Parliament and a great number of European heads of state, from doing what they should have been doing – moving forward on a range of important issues.

Ukraine for example. The boat refugees obviously, but just as much youth unemployment, the climate, the slow rate of investments, etc.

Who – I wonder – will be blamed for having Angela Merkel trapped in Brussels into the early morning hours arguing over Sunday shopping hours in Athens?

No large organisation can allow this sort of goings-on, it´s too taxing for one, and too demeaning.

I see that Mr Schäuble has it in for the EU Commission president, Mr Juncker. Juncker is accused of not acting the honest broker but taking sides, namely the Greek side (Ironic, is it not, that the Greeks hardly noticed, being too busy acting the lone ranger).

If Mr Juncker wants to run a political Commission, says Mr Schäuble, then he should give up the task of enforcer of the rules , leaving competition matters and overseeing the single market to a different body.

Schäuble is right, the Commission shouldn´t be political. Still, you can hardly blame the European Commission this time, for failing to control the Greek saga.
It was after all, taken over and run exclusively by the Member States of the eurozone.

Mr Schäuble really ought to go after the President of the eurozone, Mr Dijsselbloem, for letting the whole thing get so out of hand.
Why keep calling meetings when there was nothing from the Greek side to discuss?
It served the Greek side´s interests but made the eurozone ministers look like muggers.

Then we have the President of the European Council, Mr Tusk.
What´s with letting all summits being high jacked by the Greek debate?
And why call in heads of states for eurozone summits when there is nothing substantial (it has to be in writing, otherwise too much work) to discuss?

That may well have been what the Greek government wanted – it made their business look mighty important.
But it made Merkel and the others look like right nitwits.

Let´s see if not someone doesn´t step up and put a stop to something similar happening again.
And puts  a brake on amateurish officials, even those titled President, that can´t handle their jobs.

 

Publicerat i Euron | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

It didn´t have to be this way, Greece

Yanis Varoufakis is everywhere since he resigned as Greece´s finance minister, explaining in length his side of the recent Greek drama.

His record as finance minister is abysmal, having taken over a stalled economy in January with weak signs of recovery and six months later leaving an economy in total chaos.
He tends not to talk much about that, however.

Yet, he wasn´t wrong in what he wanted for Greece, on what Greece sorely needed – and deserved.
He was just so terribly wrong on how to go about obtaining it.

Varoufakis didn´t get the European Union.
At all.

In the interviews he has given and articles he has written, he tells us how he over and over demanded debt restructuring from his creditors, how he painstakingly explained the economic logic behind his demand and how he got absolutely nowhere.

His interlocuteurs were, according to Varoufakis,  too stupid – or plain evil. Why, the silly buggers kept answering with talk about the law, like they were all lawyers or something!

Here´s what Yanis Varoufakis didn´t understand about the European Union:
It´s a common project.
It can exist only as long as everybody brings something to it, along with their taking something out of it.
And it´s very much based on law.

Yanis Varoufakis is Greek, therefore a cynic.
He would say that everybody in the EU ands the eurozone is only in it for what they can take from it.
He would be right.
The EU countries are not in it because they are very unselfish, generous or simply good. They are indeed in it because they perceive that they get something out of it.

But never without having to give, also.
Most national politicians realize – after having participated in the work of the EU for a while – is that there is no free lunch, if you want to win on one issue, the others will make you compromise elsewhere.

There´s a balance in there somewhere.
Funny  really, everybody involved knows more or less where the balance lies.
People can tell when a country has overstepped the mark.

And here´s the thing.
When Syriza came into power in December last year, the balance was tipping over in favour of stopping austerity.
There was a general feeling that Germany had been taking out too much of the common project.
Their sizzling hot economy had partly – not entirely – come about thanks to the misfortunes of other eurocountries.
The argument for stopping the downsizing and starting investing was winning.

Syrizas and Varoufakis´ electoral victory gave hope to many within the European institutions, to many in the European parliament, to the government of France and Italy, to the opposition in Spain and Portugal and Ireland.
(And within the IMF, too.)

Here was an opening at last, a chance to oppose the German thinking.
The Greek case, from an economic point of view, was by this time clear cut. The country had been subjected to harsh austerity for five years.
No creditors had lost any money over Greece – instead the Greek taxpayers had been asked to bear the burden of the oversized debt.

Structural reforms had been undertaken but in a stalled economy any effects of such reforms would always be slow to appear and in a stalled economy, would never had been able to prooduce much impetus anyway.

So Greece  was – it is – a textbook case of how too much austerity can kill an economy. An extremely convincing example to use in the debate on austerity.

So why did Varoufakis and Syriza – with the potential back up they were always going to have – not manage to win the argument in the eurozone?

Because they demanded something and offered nothing in return.
That´s just not how it´s done in the EU.

Syriza would promise no reforms and even rolled back some that had already been introduced – in your face, creditors! – even though many of the proposed reforms make good sense and would no doubt be beneficial for Greece.

Yanis Varoufakis tells us how he bragged in eurozone meetings of how  he and Syriza were non-corrupt and would not defend any of those privileged by the clientilism system in place that has been so detrimental for Greece.

So why not take on board some of the reforms?
Ah, well. Yanis Varoufakis felt Greece was owed debt relief.
He felt Greece owed no one else any engagement to undertake any measures, any promises or even explanations.
Greece was proud.
Greece would not be humiliated.

The Greek finance minister showed how not only was he completely blind to the underlying logic the EU and of the eurozone – the part about give and take (even when it´s only about saving face for the politicians sitting opposite you at the table, never mistake that for unimportant).

He also missed the vital part about the law governing EU and eurozone relations.
The thing is, there is nothing in the treaty on the eurozone that says that other euro countries must save you, when your economy is falling apart.

Quite the opposite, there´s actually a bit mentioning that other countries can  not ”take over” other countries debts (also known as Article 125.1).

So bottom line.
What does that leave you with?
Well, one sovereign state asking 18 other sovereign states for money to pay its debts.

They don´t have to help.
There are no rules that say they should.
They can help if they want to, but this would necessitate a certain amount of creativity with  the rulebook.

In a situation like that, is it clever to demand stuff, offer nothing and then insult your creditors on twitter during coffee break?
I´m hardly going out on a limb here if I suggest that, no. It´s probably not.

There really was an opening for putting the breaks on austerity when Syriza arrived at the negotiating table in Brussels in the beginning of this year.
Strong forces in Europe wanted to.
It was in no way an open and shut case for Greek debt relief but the odds were good.

Varoufakis blew it.
All it would have taken was to treat his interlocuteurs at the table as partners, not as enemies.
The EU really is about all for one, one for all.
It couldn´t work if it wasn´t.

Prime Minister Tsipras had to pay dearly for the economist Varoufakis´lack of political understanding (but then again Tsipras did pick him and chose to listen to him).

The Greeks most of all will keep paying the cost for his mistakes.

And the rest of Europe wanting a stop to austerity, has been pushed back to the starting point.

 

 

 

 

Publicerat i EU:s maktbalans, Euron | Etiketter , , | 1 kommentar

Europa-läsning i hängmattan

I skuggan under äppelträdet, nu när solen äntligen kommit tillbaka, läser jag den nyutkomna ”Europas eviga dragkamp” där Stefan Höjelid gör en filosofiskt vindlande betraktelse av Europa och EU – hur kom vi egentligen hit?

Bland påminnelser om renässansen, påven och arvet från Sovjetunionen hittar vi resonemang om EU-kommissionens väsen och Lettlands eurointräde, allt sammanvävt för att leda oss fram till idag.

Och då kan det lätt bli högaktuellt, som det här stycket  – apropå mitt senaste inlägg om finansminister Magdalena Andersson på DN Debatt.
Här fångas utanförskapets problematik  av Magnus Jerneck, statsvetarprofessor i Lund,  citat hämtade ur en Sieps-rapport:

”Sverige befinner sig av allt att döma i ett besvärligt predikament, som inte bara har med själva vägvalet att göra, utan också med det sätt på vilket man motiverat och legitimerat det.
Talesättet ”som man bäddar får man ligga” fångar väl problematiken.
Om den politiska eliten skulle ändra hållning och vilja gå med i EMU befinner man sig i en opinionsmässig uppförsbacke, som man själv skapat genom att inte öppet tala om Europa, undvika att debattera det svenska EU-medlemskapets förutsättningar och tidvis underblåsa eller flörta med den euroskepsis som länge präglat den inhemska svenska diskussionen.
Den politiska tystnad som brett ut sig sedan folkomröstningen om EMU för tio år sedan är talande och dessutom ett allvarligt demokratiproblem.
I likhet med många andra länder har Sverige valt att i den politiska retoriken särkoppla den nationella beslutsprocessen från den europeiska, som om de vore åtskilda och artskilda, när de i själva verket är sammanflätade och ömsesidigt konstituerande, och det sedan decennier”.

Lägg ”Europas eviga dragkamp” till er läslista i sommar.

Publicerat i Sverige och EU | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Populister och kompromisser

Dansk Folkeparti gjorde nyligen något så ovanligt som att vägra ingå i en dansk regering. Trots att det borgerliga blocket fått en majoritet i valet.
Trots att DF blev landets andra största parti och Danmarks största borgerliga parti.

Titta på Finland, så ser ni varför.

Sannfinländarna svor före valet på att med dem vid makten skulle Grekland aldrig få några mer (finländska) pengar.
Under den dramatiska helgen i Bryssel ställde europavännen Alex Stubbs till det för eurogruppen med att vägra ett ja till ett lånepaket för Grekland. Sannfinländarna i hans regering hotade att hoppa av annars, sa han.

Igår röstade sannfinländarna ja i riksdagens stora utskott till att förhandla fram ett nytt lånepaket för Grekland.

Det är det där med att ta ansvar i en demokrati. Det har den obehagliga konsekvensen att tvinga en till kompromisser.
Dansk Folkeparti föredrar att kritisera från åskådarplats.

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Finansministern framtidsspanar, ser euron segla iväg

Guldstjärna åt finansminister Andersson för att hon för hem en europeisk debatt till Sverige innan besluten redan är tagna i Bryssel.
Det hör till ovanligheten.

Euroländerna planerar nämligen ( när de har en stund ledigt över från greklandskrisen) att gå längre i integration än de redan gjort.
Och då har de redan gjort en del.
Numera granskas t ex inte bara en budgetpropp samtidigt i Bryssel som i det nationella parlamentet.
Nej, idag ska  Bryssel se utkastet till budgetpropp, FÖRE det nationella parlamentet.
Det euroland som ens FUNDERAR över att lägga en orealistisk budgetpropp får hemläxa.
Som Finland var ett av flera länder som fick senast.

Men euroländerna vill alltså ha ännu stramare kontroll över nationella ekonomier. Förslaget finns här, hade beställts av euro-toppmötet i oktober förra året och låg klart till EU:s toppmöte i juni.
Det väckte ingen större diskussion där, stats- och regeringscheferna var utmattade av sina gräl om Grekland och vem som ska ta de uppfiskade båtflyktingarna som myllrar på italienska och grekiska badstränder.
Men förslaget godkändes som underlag och utformas just nu i detalj på lägre nivå.

Det handlar om att inte längre stanna vid att kontrollera och övervaka svaga punkter som statsskuld, tillväxt, budgetstabilitet, bubblor, osv. Euroländerna måste i fortsättningen ta gemensamt ansvar för risker i en finansiell och – orden finns med – en fiskal union.
(Schäuble får väl petas först…?)

Finansminister Anderssons reaktion på euro-förslagen är balanserat avvaktande:
Sverige ska inte vara med men inte heller ställa hinder i vägen.

Hon försöker även med det klassiskt svenska rådet att EU borde vänta med att införa nyheter och vårda vad som tidigare beslutats… men tja, det kommer förstås inte heller denna gång någon att lyssna på eftersom Sverige står utanför och knappast kan avgöra hur akut eller viktigt reformer är för dem som faktiskt är med.

Det svenska problemet, som Andersson korrekt identifierar, är att Sverige hamnar i en B-grupp som i praktiken får mindre inflytande även över EU-områden som t ex den inre marknaden.
Finansministern kallar det för ”Sverige riskerar att…” men Sverige är förstås redan där. Eurogruppen möts, grälar och beslutar såväl på finansministernivå som på statschefsnivå, för att sedan kalla in resten av EU och meddela vad som sagts.
Någon som tror att land nummer 20 och 21 kan ändra vad de 19 med stor möda kommit fram till?

Så kom till exempel beslutet till att använda EFSM för att i dagarna ge Grekland ett helt akut lån på 7 miljarder euro från en i princip redan avvecklad fond som alla EU-länder bidragit till.
Sverige, Storbritannien och Danmark blev tillfrågade i efterhand, med beslutet redan klart.
Till och med en rasande Cameron hade inget annat val än att böja sig.

Detta leder självklart inte till att Magdalena Andersson överväger att Sverige borde ansluta sig till euron.
Det hade varit en revolutionerande slutsats.

Så varför inte, som finansminister Andersson istället förespråkar,  försöka kämpa för att Sverige ska få full insyn och inflytande när euroländerna överlägger om sin framtid?
Att inte försöka vore trots allt bara konstigt.

 

 

Publicerat i Euron, Sverige och EU | Etiketter , | 1 kommentar

Varoufakis talar ut

Yanis Varoufakis lämnar oss med beskedet varför det aldrig blev något avtal mellan Grekland och långivarna under det senaste halvåret:
Skälet var tydligen att han hela tiden vägrat att erbjuda några reformlöften om inte långivarna först skrev ner den grekiska skulden.

Långivarna har tyvärr dåliga tidigare erfarenheter av grekiska regeringars löften,  grekiska regeringar av alla politiska färger.
Så några lånavskrivningar blev det aldrig. Misstron var för djup.

(Detta trots att de allra flesta politiker och ekonomer egentligen är överens om att det enda möjliga är att skriva av huvudparten av lånen, Grekland kommer hur som helst inte kunna betala tillbaka.)

Det tog lång tid för Varoufakis att förstå motparten. Under tiden försämrades Greklands ekonomi från dålig till riktigt, riktigt illa.

Nu kan vi se att så snart Varoufakis hade avgått som finansminister, skickade Tsipras över ett förslag med reformlöften till långivarna.
När premiärminister Tsipras igår bad det grekiska parlamentet stödja hans förslag fanns Varoufakis inte på sin plats.
Han var hemma ”av familjeskäl”.

Men tro inte att greksåpan  är över bara för att kompromiss-ovillige Varoufakis är borta.

Tro inte heller att bara för att det grekiska parlamentet röstade FÖR reformpaketet (251 ja, 32 nej), detta skulle betyda att samma reformlöften enkelt kommer att passera samma grekiska parlament när det blir dags att klubba den faktiska lagstiftningen.
17 ur Tsipras-regeringen  röstade INTE för Tsipras´ reformlöften.
8 avstod, 9 var frånvarande.

Innan den dagen är här,  lär Tsipras´ nästa drag bli att begära lånavskrivningar som tack för hans reformlöften.

Min personliga gissning är att han inte får vad han önskar i helgen. Jag tror att Tsipras kommer att sändas hem med kravet att först visa upp några genomförda reformer.

För en sak har Varoufakis förstått alldeles rätt:
Det ligger i Tysklands intresse att använda Grekland för att statuera exempel inför framtiden.

.

Publicerat i Euron | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Glad och lessen över investerarskydd

Idag hurrar Christofer Fjellner (m) nöjd över Europaparlamentets omröstning om TTIP och om ISDS.
Medan Miljöpartiets Max Andersson tycks besviken, framförallt över ISDS-paragrafen som gick igenom.

Helt logiskt förstås, att frihandelsförespråkaren Fjellner är glad att Europaparlamentets stora grupper (borgerliga, socialistiska och liberala gruppen) fick igenom en resolution som ger EU-kommissionens förhandlare stöd i TTIP-förhandlingarna.

Men det är lite svårare att förstå Fjellners glädje över investerarskyddet.  Fjellner har argumenterat hett och rikligt om behovet av ISDS och förklarat hur meningslöst motståndet mot skiljedomstolarna är.

Europaparlamentet röstade igår i sin resolution igenom uttalandet att ISDS som det fungerar nu måste bort, för att ersättas av ett helt nytt system.
EU-kommissionens förslag till reform av ISDS skjuts helt i sank.

I det nya systemet, säger EP, måste det bli möjligt att överklaga, domarna måste vara i fortsättningen vara både oberoende och professionella jurister. Förhandlingarna måste ske inför öppna dörrar.
Och! – här kommer det viktiga ur EU-rättens synvinkel – det måste finnas garantier att utslagen…
”…blir konsistenta (respekterar prejudikat), respekterar nationell rätts domvärjo liksom  EU-domstolens domvärjo.

Alltså, hotet mot EU-rätten som ISDS i sin nuvarande utformning utgör ska undanröjas, säger EP.

Då har väl ändå Christofer Fjellner som önskat behålla dagens snabba och enkla tvistlösning för företagen mindre anledning att hurra?
Men han säger nyktert:
”… det som var viktigt var att den inte sätter käppar i hjulet för frihandelsförhandlingarna och det gör den inte. ”

Medan Max Andersson som sitter i rättsliga och i konstitutionella utskottet och borde lärt sig lite juridik, rimligen borde vara mer än nöjd med den nya paragrafen om investerarskydd.
Men han säger till Sveriges Radio:
”Jag tycker den här resolutionen är svag. Man för inte fram den hårda kritik som man borde göra, om hoten mot att demokratin undergrävs eller riskerna att miljöstandarder undergrävs med det här handelsavtalet.”

Ändå slutar den artikel 117 som EP tog så här:
”…ett nytt system…”där privata intressen inte kan underminera offentligpolitiska mål.”

För mig demonstrerar Fjellners reaktion hans politiska erfarenhet.
Man får helt enkelt inte igenom exakt allt man vill, ordagrant, särskilt ofta i kompromissmaskinen EU.
Man jobbar med vad man har.

 

 

Publicerat i EU-rätten, Sverige och EU | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Det verkliga hotet mot ISDS är EU-domstolen

Det blir utan tvekan ett hallå nu när kontroversiella TTIP igen dyker upp på Europaparlamentets bord (debatt tisdag, omröstning onsdag).

EP skulle som bekant i juni ha röstat om en TTIP-resolution med tips och goda råd till förhandlarna i EU-kommissionen.
Resolutionen drogs emellertid tillbaka av talmannen Martin Schulz, på vaga juridiska grunder.

Nu är den tillbaka. Det handlar egentligen inte om någon avgörande omröstning. Viktig blir den bara om  tillägg röstas in som kan göra det besvärligt för EU:s förhandlare, t ex genom att säga nej till investerarskyddet ISDS.

Riktigt besvärligt – som i livsavgörande besvärligt – skulle istället EU-domstolen kunna göra det för TTIP.
Domstolen skulle kunna vägra ISDS på grunden att systemet hotar domstolens rätt att ha sista ordet över EU-beslut.
(För fler detaljer, se Sieps-rapport).

Här är problemet:
Investerardispyter à la  ISDS löses genom att man tillsätter tre skiljedomare som får bestämma vem som har rätt enligt gällande avtal och lag – vilket i Europa betyder att tolka EU:s regler för inre marknaden.

Det har redan inträffat. Micula-fallet är det mest kända fallet. Där beviljade skiljedomare ett svenskt företag 250 miljoner dollar i ersättning för utlovat investeringsstöd vilket hade dragits in sedan EU-kommissionen meddelat Rumäniens regering att det vore illegalt statsstöd.
Avtalet den gången var bilateralt men EU-regler blev ändå indragna. Med TTIP blir saken värre eftersom EU blir den ena avtalsparten.

En partssammansatt skiljedomstol skulle alltså med ISDS ges möjlighet att tolka hur den EU:s inre marknad ska fungera.

EU-domstolen kan inte påverka en skiljedomstol vars utslag inte kan överklagas.
Nationella domstolar kan inte heller gå in i en tvist (och eventuellt skicka den vidare för avgörande till EU-domstolen).  Tvistlösning i skiljedomstol utesluter att ta samma tvist till en nationell domstol.

Kommer EU-domstolen kunna gå med på att EU tar med ISDS i handelsavtalet med USA? För inte ens med EU-kommissionens senaste förslag till ändringar av ISDS (som USA inte gått med på) löses själva grundkonflikten.

EU-domstolen har förut satt ner foten mycket tydligt  när det handlade om tassande på deras mark. Först gällde det att Eftaländerna ville få ha en egen parallell domstol som uttalar sig i Eftatvister kring EU:s inre marknad.
Det fick dom men bara om de följer EU-domstolens utslag.

Och var detta inte tydligt nog så stoppade domstolen nyligen helt resolut att EU ansluter sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter.
Det skulle kunna innebära att vissa europeiska tvister avgörs av Europadomstolen i Strasbourg och det vägrar EU:s domare i Luxemburg.

Det finns andra skäl för EU-domstolen att ha invändningar mot ISDS  förutom frågan om deras överhöghet. T ex det faktum att partsdomarna inte måste vara meriterade eller neutrala, att tvistlösningen är sekretessbelagd, att skiljedomstolar är tillfälliga som varken följer eller skapar prejudikat vilket underminerar kontinuitet och rättssäkerhet.

Men för tillfället är det helt annan stridsfråga som har fångat juristernas uppmärksamhet:
Vilka internationella avtal ger Lissabonfördraget egentligen EU-kommissionen kompetens att sluta för EU:s räkning?
Medlemsländerna gör nämligen vad de kan för att begränsa kommissionen som utrikes aktör. De vill att handelsavtal ska fortsätta att kräva godkännande av alla 28 medlemsländers parlament.

I mars i år bad så EU-kommissionen  EU-domstolen besvara frågan om deras avtalskompetens utifrån EU:s och Singapores nyligen slutna handelsavtal.
(Som för övrigt i sista sekunden fick inlagt ISDS.)

Någon formell fråga om det legala i den juridiskt kontroversiella del av TTIP som investerarskyddet är, har inte influtit till juristerna i Luxemburg..
Men kanske EU-domstolen utnyttjar  tillfälle att uttala sig även om ISDS-delen när de nu sätter tänderna i Singapore-avtalet.

Publicerat i EU-rätten | Etiketter , , | 1 kommentar

Ge mig ett starkt dataskydd, tack

EU-förslaget till hur privatpersoner får starkare kontroll över vilka personuppgifter som cirkulerar på nätet, är så där, tycker den svenska regeringen.
Det skulle göra det krångligt för myndigheter, att behöva underrätta allt och alla om hur deras uppgifter behandlas.
”Små integritetsrisker” borde väl folk tåla?

Men här är det senaste exemplet på att det råder nya tider.
Att vi faktiskt behöver starkare skydd för personuppgifter.

Dagens Nyheter berättar idag att de svenska mobilföretagen läcker ut uppgifter om oss.
Fler och flera allvarliga databrott av det slaget upptäcks.
Sverige är numera uppe i takten av två gånger i månaden.

”Det uppmärksammas för lite och konsumenterna bör få veta mer om det”, säger Göran Marby, general­direktör på PTS till DN.

Hade vi idag haft dataskyddsreglerna som EU-kommissionen föreslog för tre och ett halvt år sedan, så hade såväl drabbade telebolag som myndigheterna tvingats underrätta oss som drabbats (punkt 67, sid 28).

Jag, till exempel, som har oturen att ha ett abonnemang hos telebolaget där kunduppgifter stals av en anställd.
Jag hade bytt bolag för länge sedan.

Men istället finns bara hoppet att Europaparlamentet försvarar ett starkt dataskydd i de förhandlingar om nya dataskyddsregler som äntligen kunnat starta, sedan EU-regeringarna grälat om dataskyddet i över tre år innan de kunde enas.

Publicerat i Övrigt | Etiketter | Lämna en kommentar

”Säg nätneutralitet, kanske folk tror oss”

Vissa ämnen är nya och knepiga.
Inte många begriper dem.
Risken är då uppenbar att allmänjournalister – nyhetsredaktörer – väljer bort att följa vad som händer.
I bästa fall ger dom oss något lättsmält, snabbt upplockat från vem-som–än-marknadsför-grejen snärtigast.

Ta nätneutralitet och roaming-avgifter.
Två separata frågor har stuvats ihop i ett telekompaket och slutförhandlades i dagarna mellan EU:s två lagstiftare, rådet och parlamentet.
Igår meddelade allmänmedia att Europa snart slipper roamingavgifter.
Och att vi vunnit nätneutralitet.

Åh?
Överraskande resultat.
Bara förra veckan var Internet-aktivister nämligen djupt oroliga att EU-parlamentet skulle  byta bort nätneutraliteten i förhandlingarna med EU-regeringarna mot att få avskaffade roaming-avgifter.
Men det gick bra, då?

Nej, inte riktigt.
Egentligen fick vi urholkade versioner av bägge delar.

Poängen med avskaffade roamingavgifter är att konsumenterna inte ska betala extra (idag löjligt höga) avgifter när de surfar med sin mobil i andra EU-länder.
Det finns ingen teknisk eller administrativ ursäkt för att det ska kosta extra.

Ändå var det med stor möda som Europaparlamentarikerna fick med EU-regeringarna på att ta bort roamingavgifter utomlands. Visserligen inte 2016 som önskat (fast då kommer ändå en prissänkning) utan 2017.
EU-regeringar, hårt ansatta av telekomlobbyister, oroade sig för telebolagens vinster.
Nej, jag menar förstås jobben.

Efter 2017 ska vi konsumenter slippa betala mer för roaming när vi befinner oss i andra EU-länder än vad vi betalar när vi är hemma.
Ingen skillnad.
Fast…bara om vi uppför oss Med Förnuft.

Om en konsument istället ”missbrukar” (lagstiftarnas eget ord) den här prissänkningen genom att t ex ta ett mobilabonnemang  i sitt hemland och sedan flytta till ett land med  högre roamingavgifter, då har man ju bedrägligt skaffat sig lägre avgifter.
Eller?

Så därför garanteras telebolagen i lagstiftningen en rätt att ta ut mer betalt om vi inte sköter oss och håller oss till ”fair use”.
Vad är då detta, ”fair use” och hur ska bolagen kunna identifiera och  ta ut betalt för allt som inte är det?
Ingen definition har gjorts utan det överlåter lagstiftarna till tjänstemännen på kommissionen att göra upp med telebolagen om.

Och utöver det – om det visar sig att på något vis bli dyrt för telebolagen att vi européer roamar loss under våra resor, då får de rätten att slå på en extra avgift på våra mobilabonnemang.
Hur hög extra avgift? Även för den som inte reser?
Även det får framtiden utvisa, för lagstiftningen är vag.

Alltså, det där med avskaffade roamingavgifter utomlands:
Nästan. Åtminstone ibland. Eller..vi får se.

Nätneutraliteten då?
Det viktiga här gick ut på att ge lika tillgång till nätet för alla användare.
Internetbolag skulle alltså inte kunna ge allmänheten försämrad tillgång till nätet för att kunna sälja bättre tillgång till nätet för den som har mer pengar.
Ingen blockering eller strypning av nätet.

Och hurra!, vi fick nätneutralitet. Enligt pressreleaserna:
”Parlamentarikerna införde garantier för att all internettrafik behandlas lika,utan diskriminering.”
Och enligt massmedia.

Men, all trafik behandlas lika…det är stora ord.
Mycket trafik kommer att behandlas lika.
En del kommer att behandlas olika.

”Specifika och innovativa” tjänster får till exempel erbjudas snabbare hastigheter och bättre tillgång.
Det, förklarar EU-kommissionen, är för att nystartade företag ska kunna utvecklas med full kraft i Europa.
Det blir leverantörerna som får bestämma vilka tjänster som de tycker är specifika eller innovativa nog att vara värda företräde.

Men betalningen då? Det blir förbjudet att ge företräde för att någon betalar mer.
Det är ju skönt.
Kommersiella krafter hålls i schack.

Men kommersialismen får en bakdörr, så kallad ”zero rating eller sponsrad uppkoppling”  tillåts.
Det betyder att företag får erbjuda lägre kvalitet på uppkopplingen om det är billigt eller gratis för kunden.
Det innebär förstås att den som erlägger full betalning får bättre kvalitet på sin tillgång till nätet… vilket ju känns snarlikt att man måste betala för bättre tillgång på nätet…

Men hallå, det blir åtminstone självklart förbjudet för bolagen att strypa eller blockera tillgången till nätet för allmänheten!
Utom, säger EU-kommissionen, och räknar upp undantagen när företagen faktiskt får strypa och blockera.

Ministerrådet hymlar för sin del inte med orden, visst kommer telebolagen få blockera eller strypa tillgången till nätet för allmänheten.
Ifall de skulle tycka att de behöver det. Om allmänheten surfar vilt och korkar upp nätet, t ex.
”Att blockera eller strypa blir bara tillåtet i ett begränsat antal förutsättningar, t ex för att möta en cyberattack eller att förebygga trafikstockning.”

Nej, det blev inte någon nätneutralitet.

Återstår då att hoppas att bolagen aldrig skulle vilja strypa tillgången till nätet för vanliga kunder.
Här är, för oss cyniker, en lite dyster men tankeväckande parallell, sagan om hur flygbolagen krånglar till ombordsstigandet på planen för att kunna sälja VIP-status och företräde.
”What Inefficient Airline Boarding Procedures Have To Do With Net Neutrality”

 

 

 

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar