Helt i skymundan, en svensk EU-framgång

När jag hjälper min journalistkompis Monika med lite EU-tips till det nummer om sexhandel i tidningen Hopp som hon skriver, slår det mig att svenska kvinnor faktiskt har satt ett rejält avtryck i EU-politiken.
Rätt obemärkt.

Anita Gradin drev frågan om sexhandel när hon var Sveriges första EU-kommissionär i mitten av 1990-talet. Om jag minns rätt – som var SvD:s EU-korre i Bryssel den gången – så var det anstormningen av östeuropeiska flickor som såldes på gatorna i väst, som fick henne att reagera.

Det var ingen sexig fråga (ursäkta dålig ordvits) och EU hade den gången egentligen inte befogenhet att ingripa. Allt det resulterade i var EU-bidrag, pengar till hjälporganisationer som jobbade med de drabbade flickorna.
Gradin fick aldrig någon större cred för att ha drivit frågan.

Fast när jag bläddrar bakåt ser jag att ”initiativet” som pengarna ingick i (kallat Daphne) nu är inne på sitt femtonde år, har stora anslag och tycks göra en gedigen insats för sexhandelns offer.

Gradin drev frågorna vidare och när hon lämnade Bryssel var medlemsländerna på gång att inleda ett rättsligt samarbete om sexhandel. Det handlade om utbyte av upplysningar mellan poliser, att lägga hinder för ligor som tjänade storkovan på prostitution…
Några år senare blev det till ett direktiv med krav på att brottet människohandel skulle ge fängelsestraff i alla EU-länder.

Margot Wallström, Gradins efterträdare som svensk kommissionär, stödde också kvinnogrupper under sina år i Bryssel, deltog i nätverket för internationella kvinnliga politiska ledare och irriterade många med att envist tjata om att åtminstone några av de topposter som EU skulle tillsätta, måste gå till kvinnor.

I Europaparlamentet satt Maj-Britt Theorin, som förutom sitt vilda engagemang för nedrustning, fick förtroendet att i tre år leda ett av parlamentsutskotten som ordförande.
Kvinnoutskottet.

På rak arm minns jag ingen annan svensk som haft en ordförandeposition i Europaparlamentens mäktiga utskott.
Okej, det var bara i kvinno-utskottet. Ansett som lättviktigt och totalt osexigt i Bryssel.
Men hon och Marianne Eriksson tjatade på om kvinnofrågor. De drev bland annat ”gender mainstreaming”, om jag minns rätt -kravet att all ny lagstiftning ska utvärderas i ett jämställdhetsperspektiv.

I mars i år la Sveriges tredje kommissionär, Cecilia Malmström, fram lagförslag om skärpt kamp mot människohandel och sexuellt  utnyttjande av barn… en direkt fortsättning på direktivet som Gradin låg bakom.
Rapportör och avgörande i Europaparlamentets arbete med förslaget blev Anna Hedh.
Förslaget togs i december 2010.

Nu finns det både lagstiftning och pengar i EU för att bekämpa våld mot kvinnor.
All EU-lagstiftning analyseras ur jämställdhetsaspekten.
Av de fyra höga poster där enbart män var tilltänkta 2008 gick en till en kvinna, utrikesministerposten (Catherine Ashton).
En EU-kommission som ”bara” består till en tredjedel av kvinnor blir grundligt kritiserad för detta från alla håll. 
Internt har EU-kommissionen en aktiv politik för att utse kvinnor till höga poster.

Även om det har funnits många i Europa som arbetat för samma politiska krav, kan svenska kvinnor ta åt sig en hel del av äran för att det har gett resultat.
De har envist tjatat på, ofta utskrattade och många gånger bortviftade, och har aldrig vunnit politiska poäng för sitt arbete, vare sig i Bryssel eller hemma.

Hatten av för er ihärdighet!

This entry was posted in Övrigt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.