”CE-märket dåligt men gav bra system”

Jag tror att Jens Henriksson från Sveriges Konsumenter slog huvudet på spiken med sitt lite märkliga omdöme om CE-märket, som vi diskuterade mycket livligt på ett seminarium i Stockholm på onsdagen:
”CE-märket är inte bra men CE-märkningen har skapat ett bra system.”

Seminariet krossade i alla fall en del av mina ogenomtänkta uppfattningar om CE-märket.
CE-märket är till exempel inte alls Europas variant och ersättare till S-märket.

S-märket (jodå, finns fortfarande!) säger att en elektrisk vara är testad i laboratorium, befunnen säker och utsätts dessutom för återkommande tester. CE-märket däremot, sätter tillverkaren eller importören själv på sin vara.

Det säger alltså inte att någon har testat den.
Det betyder bara att tillverkaren lovar dig att varan uppfyller EU:s minimikrav.

För att öka förvirringen så är EU:s minimikrav helt olika, för olika varor.
Det är krav på säkerhet om det gäller en elektrisk pryl. Men för andra varor kan ett CE-märkt istället betyda att den klarar miljönormer och inte säga något om hur säker den är.

Och det säger ingenting om att varan håller god kvalitet.

Här är lite mer för att förvirra er:
Den där stora gummibollen som såldes i bokhandlar efter jul med en bantningsbok, den FÅR inte ha ett CE-märke  (för det finns inga  EU-normer för idrottsredskap).

Samma boll används när patienter ska träna sig friska i medicinsk rehabilitering.
Då MÅSTE bollen ha CE-märke (och visa att den följer EU:s noga reglerade normer för medicinska hjälpmedel).

Här är lite till:
En barnvagn FÅR inte ha en CE-märkning (för det finns inga gemensamma EU-krav på barnvagnar).
Men en leksaksbarnvagn MÅSTE ha CE-märket (för är det något EU har reglerat så är det leksaker och leksaksliknande grejer).

En konsument har förstås inte en chans att hänga med i när man borde vara misstänksam om det saknas ett CE-märke eller när man ska leta efter att märket säkert finns där.

Så  första delen av Jens Henrikssons  kommentar, ”CE-märket är dåligt men CE-märkning är ett bra system”, instämmer jag i. För jag är ju konsument.
 
Så hur kan då systemet vara bra?
Det berättade t ex Conny Klang för oss på seminariet. Han är kvalitetschef på Skånska Byggvaror, tidigare chef för ungefär detsamma på Biltema. 

Båda företagen tar in och säljer mängder med varor. Om varorna inte håller måttet, är det försäljaren som har ansvar.
Skadeståndsansvar.

Så Conny Klang och hans kolleger lägger ned mängder av tid på att kontrollerar varorna de ska sälja, låter själva testa dem, besöker fabriker, beställer in och läser all dokumentation från företagaren.

Det låter vansinnigt olönsamt i mina öron. Särskilt när konsumenten förmodligen inte ens bryr sig om ifall det finns ett CE-märke eller inte.

Tvärtom, sa Conny Klang, så är det väldigt lönsamt för oss. Vi får in så många färre reklamationer från kunderna numera, att vi tjänar pengar på att göra hela detta arbete. 

Men sedan finns det alltid fuskande företag, de som inte alls är så noga med om deras varor är okej.

För att komma åt dem, har Sverige inte mindre än 15 myndigheter som gör stickprovskontroller ute på butikshyllorna. (Med Swedac i spetsen som kontrollerar kontrollerna.)
Och alla kan använda sig av tullen för att stoppa en sändning som verkar misstänkt.

De här femton myndigheterna har alldeles för få personer för att räcka till. Det var de flesta överens om på gårdagens seminarium.
Bara Biltema har dubbelt så många fler som sysslar med det här än vad Elsäkerhetsverket har.

Men eftersom vi nu talar om EU så har myndigheterna också rätt stor hjälp av sina kolleger i andra EU-länder också. Alla som hittar en skum produkt, anmäler det till Bryssel som raskt varnar alla 27 länder.

Systemet för CE-märkning är rätt bra, alltså.
Han hade en poäng, Jens Henriksson.

Hela det förvirrande systemet kring CE-märkning återfinns numera här:
www.marknadskontroll.se

This entry was posted in Fritt o rörligt and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.