Det handlar inte bara om er, Danmark

Om drygt en vecka ska Danmark folkomrösta om landet ska fortsätta att vara med i Europol – plus 22 andra brott-och-straffsamarbeten, som t ex cybercrime, falskmynteri och vårdnadstvister.

Fortfarande tycks folkopinionen vara delad ungefär lika mellan ja och nej.
Fortfarande grälar ja-sidan och nej-sidan om vad ett nej får för konsekvens.

Ett nej, säger Dansk Folkeparti och andra EU-skeptiker, betyder visserligen ett nej till Europol, vilket faktiskt inte ens nejsägarna önskar, men det kan lätt omvandlas till ett ja.
Vi ordnar ett litet specialavtal bara!, det kan ju EU inte neka oss, bara för att vi gått och röstat nej till Europol.

Danmarks 22 år gamla rättsligt/polisiära undantag har fungerat hyggligt tack vare hängavtal till de delar som landet inte velat ansluta sig till (tja, logiken i detta…).
Men Europol är på väg att lämna mellanstatligheten för att bli en egen myndighet, att övergå i överstatlighet.
Var passar ett ”ute-land” in då, på vilka villkor kan man släppas in?

Fram till nu har det varit enkelt för EU-länder att välja bort och sedan välja in sig själv igen i olika delar av EU-samarbetet.
EU-länderna har alltid varit generösa med ”opt-outs” och ”opt-ins” vilka gjort livet lättare för alla.  Det har varit ett smidigt sätt för majoriteten att gå vidare när enskilda länder velat bromsa.

Men samexistensen i EU står för tillfället inför seriösa problem på andra fronter än det skenbart enkla in-och-ut-trubblet med Danmark.
Storbritannien begär just nu att få ”opta ut” på hela samarbetet (de dåliga delarna, de med åtaganden och plikter) och sedan ”opta in” på delar man själv väljer (de goda delarna, de med fördelar och privilegier).

De nyaste medlemsländerna i öst tycks på samma sätt uppfatta EU som en à la carte-meny.
De bestämmer  egenmäktigt att ”opta ut” på beslut som de själva har varit med om att fatta.
De tänker inte ta några flyktingar, trots beslutet i ministerrådet taget med en stark majoritet, byggt på Lissabonfördragets artikel 77.

Därför är det inte som förut, en enkel fråga att besvara för EU-sidan: Ska Danmark (för andra gången) kunna folkomrösta nej till att vara med i Europol  och sedan få ett specialavtal för att vara med i alla fall.
Först måste vi finna svaret på en annan fråga: Om några EU-länder inte vill vara med när kriser drabbar EU, har då övriga EU-länder råd och lust att ta över och bära deras börda?

Flyktingarna från Syrien ställer saken på sin spets.
Danmark, Storbritannien och de flesta östeuropeiska EU-länder vägrar att dela ansvaret.
För återstoden av EU ställer politikerna oss  mellan  valet att kasta tillbaka de flyende människorna i havet… eller att begära att Tyskland tar emot samtliga.
Tror vi att förbundskansler Angela Merkel kan göra det utan att bli avsatt?

Någonstans i en nära framtid finns en brytpunkt för vad EU klarar, av ”opt-outs” och ”opt-ins”.
Och vid den okända punkten ligger svaret på den danska frågan.

 

This entry was posted in Danmark, EU:s maktbalans and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.