En bomb i EU-huset

Medan svenskarna är upptagna med att debattera ”bubblan” eller ”luftslottet ” som euron i deras mening är, har EU:s självutnämnda ledare Angela Merkel och Nicholas Sarkozy, som lever i verkligheten, preparerat en bomb.

De släppte den på fredagens toppmöte.
Bomben är besked om att euro-länderna nu måste sluta drömma om att den ekonomiska politiken beslutas på nationell nivå.

Vilken pensionsålder ett land väljer, hur hög/låg bolagsskatten tillåts vara, lönehöjningar kopplade till inflationen – det blir inget eurolands ensak längre. *
Det ska godkännas av kollegerna först.

Snacka om att uppge nationell suveränitet! Vi talar om inget mindre än att ställa ett land som missköter ekonomin under tvångsförvaltning. 

Men detta blir prislappen för att vara med i euron.

Merkel och Sarkozy biter därmed i ett surt äpple.
Ända sedan euron drogs igång, var det rätt uppenbart att en valuta måste backas upp av en gemensam ekonomisk politik. Annars dras alla med i raset när ett land fallerar.

Men att EU skulle bestämma vilka skatter vi sätter… nej, det kunde ju ingen politiker utan självmordsönskan gå med på.
Därför fick euron istället med i dopgåva en fantastiskt mångordig och invecklad ”stabilitets- och tillväxtspakt”. Den skulle lura omvärlden att tro att det finns europeisk kontroll över de faktorer som avgör en valutas värde.

Det var alltid bara en tidsfråga till marknaden skulle få en chans att syna den bluffen. Det har man nu kunnat göra, tack vare Grekland, Irland med flera.

Då återstår bara det sura äpplet.
Grimaserna från de andra EU-ledarna var också minst sagt sura vid gårdagens möte där diskussionen drog tre timmar över tiden.
”Aldrig i livet”, var väl den vanligaste reaktionen.

Herregud, de har ju jobbat sig blåa det senaste året med att hitta på andra reformer för att slå dunster i ögonen på marknaden och få det som att se ut som om någon håller i en kontrollspak – reformer lika mångordiga och komplicerade som den förra pakten.
Krisfonder hit och obligationsuppköp dit.

Merkel och Sarkozy låter sig inte bekomma. Alternativet – att de skulle ställa upp och lösa ut den ena slarvern efter den andra – det alternativet drar de tillbaka.
Ingen krisfond utan pakt.

Nu får de andra länderna provtugga på äpplet en månad. Duon har begärt ett nytt toppmöte i mars för att gå till beslut.

Det kommer att huffas och puffas en hel del men pakten kommer att klubbas.
Det är så EU avancerar och har gjort, sedan starten.

Att samordna nationell politik med sina grannar på något som helst område, har alltid tagit emot. Utom möjligen schlagerfestivalen då (et encore!).
Så EU-beslut blir ofta urvattnade versioner av ett första förslag.
Sedan går tiden och det blir allt mer uppenbart att samordning av vad det nu vara månde – brottsbekämpning, utrikespolitik, miljöregler, ekonomi – faktiskt gynnar medlemsländerna mer än det stjäl av deras nationella suveränitet.

Så då tar man ett steg två, mot hårdare samordning. Det svider aldrig lika illa andra gången.

Tredje gången, när det är dags att göra politiken bindande och tvingande, då har det börjat kännas ganska självklart och högst logiskt.

Den ekonomiska krisen har gett EU-ledarna ett tydligt val när det gäller euron. Att överge den eller att skärpa samordningen.
Bara i Stockholm och London tror någon på det första alternativet. Och varken Stockholm eller London är tillfrågat.

* Rätt ska vara rätt, mer bestämt är det än så länge tal om: Att anpassa pensionsåldern till produktiviteten, att förbjuda automatiska uppräkningar av löner kopplade till inflationen, ett grundlagsfäst skuldtak, en undre gräns för bolagsskatt, ålagda satsningar på forskning och utbildning.

Toppmötets konklusioner

This entry was posted in Euron. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.