En idé vars tid har kommit?

EU-regeringarna har diskuterat Israel-Palestinakonflikten länge och grundligt utan att komma fram till särskilt mycket.
Israels agerande mot palestinierna tycks frustrera många europeiska regeringar men på något sätt stannar man alltid vid att låta USA leda i den frågan.

Därför bröt det mönstret att den nya svenska regeringen gick ut med att nu erkänner man den palestinska staten.
Igår följde det brittiska parlamentet med. Med rösterna 274 mot 12 röstade man för att den brittiska regeringen ska erkänna staten Palestina

Carl Bildt var aldrig en anti-palestinsk utrikesminister men sa tvärt nej till att erkänna Palestina som en stat.
Tre kriterier krävs för att Sverige ska erkänna en stat,meddelade han i riksdagen för några år sedan (och dit skickar han oss nu igen, i sin blogg) varav den avgörande är ”en regering som har möjlighet att uppvisa effektiv kontroll över statens territorium och dess befolkning”.

Den principen struntade han förstås själv i 2008 när han lobbyade energiskt i EU och i Stockholm för ett erkännande av staten Kosovo.
Landsdelen bröt sig loss  ur Serbien den 17 februari det året och Reinfeldt-regeringen beslöt att godkänna den nya staten tre veckor senare, den 4 mars.

Kosovo uppfyllde inte någon av de tre kriterierna. Inte ens frågan om de serber som bodde i Kosovo var på något sätt löst.

I Sverige säger krönikörer att erkännandet av Palestina har mer inrikespolitiska skäl än utrikespolitiska.

I Storbritannien är det antagligen också fallet och förklarar varför Cameron inte tog strid utan väntar på sidlinjen. Han uppmanade sin regering – men inte andra Tories – att lägga ned sina röster. Han bad ingen att rösta emot.
Skulle Cameron uppfatta att opinionsvinden blåser i riktning för att faktiskt genomföra det erkännande som parlamentet bett honom om, så kan han göra det utan att det blir pinsamt.

Urban Ahlin (s) sa när Kosovo var på tal, att Sverige vinner inget på att höra till de sena som erkänner ett land. Poäng för modighet och framsynthet vinner man genom att vara bland de första.

I så fall har Frankrike två skäl att poppa upp härnäst på banan. President Hollande gick till val på ett erkännande av Palestina och har sedan dess haft svårt att bortförklara varför han inte gör något åt saken.

Blir det strömhopp nu, så har Margot Wallström – förtjänt eller oförtjänt – fått en internationell rivstart som utrikesminister.

This entry was posted in Globalt maktskifte, Utrikespolitik and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.