Ett mångfaldigt misslyckat presstöd

Riksdag och regering är igång igen med att fördela skattepengar till dagstidningarna. Presstödet, det statliga stöd som EU invände mot 2008.

”Vi vill ha redaktioner med kvalitet, journalister som har tid att någon gång göra en fördjupning, lokalt material och inte bara centralproducerat material.
Det är väldigt viktigt för en öppen debatt och en levande demokrati”, säger riksdagskvinnan Berit Högman (S) till Sveriges Radio.

Vem vill inte ha det?
Tyvärr vill kunderna inte betala för den tjänsten, kanske för att nyheter finns att hitta gratis på så många ställen numera.

Marknaden är obeveklig.
Trots att norska Schibstedt mottagit i runda slängar  1 miljard kronor från svenska skattebetalare för att driva Svenska Dagbladet mellan 1999 och 2015, så överger man nu tidningen för att satsa på mer lönsamma verksamheter.
Som Hemnet, till exempel.

Presstödsutredningen från 2013   såg skriften på väggen redan före SvD-försäljningen:
”Samtidigt är det uppenbart att det har skett betydande förändringar i medielandskapet under senare år, även för tidningar med driftsstöd.
Presstödet har alltså inte hindrat den effektivisering och strukturrationalisering som präglat dagstidningsbransche genom introduktionen av ny teknik och genom bildandet av nya företagsstrukturer.”

Och så var det EU.
EU-kommissionen sa uttryckligen ifrån 2009.  Svenskt presstöd, som det var utformat då, snedvrider konkurrensen.
Stöd till landsortspressen är okej, där är annonsmarknaden så svag att det annars är svårt att finansiera journalistik.
Men inte till storstadspress.
Svenska argument om att samhällsdebatt bara levde i prenumererade papperstidningar viftade Bryssel bort som struntprat.

Regeringen tog emot beskedet, och bestämde sig för att välja och vraka. Presstödet fortsatte att utgå i stort sett på samma sätt. Driftsstöd utdelades utan motkrav, storstadstidningen SvD fick sina 65 miljoner om året.
Man valde att skjuta på uppdraget att stegvis avveckla det svenska driftsstödet.
Men regeringen följde åtminstone ordern att ompröva presstödet efter ett antal år.

Så nu är riksdag och regering alltså igång igen.
Och nu har den grymma marknaden hunnit ställa till det ännu värre för dagspressen.
Men har då inte presstödet fungerat?
Regeringen konstaterar:
”För första gången under de 38 år som Presstödsnämndens rapportering om dagspressens ekonomi omfattar, slutade det samlade resultatet för de icke presstödsbärande tidningsföretagen på minus.
För de presstödsbärande tidningsföretagen är situationen ännu värre.”

Slutsats?
Fortsatt presstöd, förstås!

EU:s besked att avveckla presstödet i nuvarande form väljs därför åter bort. Som om det var valfritt att följa reglerna för den inre marknaden.

EU:s uppmaning att ställa motkrav för alla statsstöd väljs också bort – inga tidningar behöver alltså använda pengarna de får till att stärka sina redaktioner, till att anställa journalister.

Idén att mångfalden bara bor i prenumererade morgontidningar råder fortsatt, det är dessa som ska ha stöd.
Nu har visserligen även morgontidningarna i så hög grad lämnat papperstidningen bakom sig att riksdagen tvingas modernisera en smula: Dagspressen ska få stöd också för digitala prenumeranter.
Och de tillåts i fortsättningen använda statsstödet även till sina nättidningar. (Vilket de förstås har kunnat göra hela tiden eftersom staten aldrig begärt någon redovisning för hur pengarna används.)

Men det som verkligen skulle kunna göra skillnad för tidningarna, något som vore fullt förenligt med EU-regler, nämligen att slippa reklamskatten – 100 Mkr årligen som tidningar betalar in till staten för de annonser de lyckas vinna och som bara utgår på tidningar, inte radio, TV eller ens på reklamutskick i brevlådan)…

…nej, det har S- och Mp-regeringen inte med i sina presstödsförslag, lika lite som alliansregeringen hade det på sin tid.

This entry was posted in Konkurrenspolitik, Sverige och EU and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.