Euro plus… minus Sverige

Mindre än två månader efter att tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Nicholas Sarkozy krävde av sina eurofränder att skärpa samordningen av finanspolitiken, har alla euroländer enats om att göra så.
Plus sex icke-euroländer.

Sverige väljer att stå utanför.

Detta är förstås klassiskt svenskt agerande i Europa. Statsvetaren Mikael af Malmborg analyserar beteendet i sin bok ”Den ståndaktiga nationalstaten”.

Europeiskt samarbete tog fart efter andra världskriget men Sverige höll avståndet och anpassade sig bara med största försiktighet. I det längsta försökte svenska politiker hålla isär handelsintressen -där européerna är våra närmaste partners – och politiken.

Det sista försöket ägde rum 1994 när Sverige gick med i den europeiska ekonomiska sfären EES. Sverige skulle få vara med på EU:s inre marknad men slippa all ”politik”.
Priset var att Sverige inte fick delta i några beslut. Det hade den svenska riksdagen inga invändningar mot.

Men politiken hade redan då blandat sig i marknaden och 1995 blev Sverige EU-medlem. I sista minuten för att hinna före de ex-kommunistiska länderna i Östeuropa.
Statsminister Ingvar Carlssons skäl för medlemskapet var att Sverige skulle påverka EU till det bättre.

Läs nu statsminister Fredrik Reinfeldts tal om den nuvarande svenska europapolitiken, hållet 20 år senare, och se hur samma tankegångar lever lika starka.

Euro Plus-pakten får alltså 17 euroländer som medlemmar och sex icke-euroländer, däribland Danmark.
De får lova att sträva efter ökad konkurenskraft, ökad sysselsättning, bättre offentliga finanser och en stabilare finansmarknad.

Nej, hur skulle Sverige kunna ansluta sig till det?

 

This entry was posted in Euron and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.