EU:s öppenhet trumfar den svenska (igen)

I slutet av november lyckades den svenska regeringen få riksdagens okej på att den ensam ska få bestämma vilka dokument från EU och utlandet i övrigt, som ska vara hemliga.
Regeringen påstod att EU krävde detta av oss.
Annars skulle nämligen inget EU-land vilja förhandla med oss, låta oss få se dokument, hävdade regeringen, eftersom dessa kunde slippa ut till massmedia genom den berömda svenska öppenheten.

Självklart, sa riksdagen förstående.
Det måste ju vara besvärligt att genomföra förhandlingar när motparten har tillgång till alla ens tankar och listiga upplägg.
Inte konstigt att andra EU-länder blir arga på oss, när vi hela tiden läcker ut det ena och det andra…

Men det var inte sant.
Det har aldrig funnits något sådant hot.
Ingen i EU kan någonsin neka den svenska regeringen dokument, hur ilskna de än blev på oss.
Vi  är fullvärdiga medlemmar av EU och har därför oavvislig rätt att se alla EU-dokument.
För övrigt har svensk öppenhet/svenska läckor  inte föranlett kritik från någon i Europa sedan vi kom med 1995.

Nu hör det till saken att redan i oktober kom en dom från EU-domstolen som sa att regeringarna inte får, när de förhandlar lagar med varandra i EU:s ministerråd, ha någon sorts automatisk hemligstämpel på sitt förhandlande.
För att få hemligstämpla måste de först kunna visa att en reell skada skulle uppstå om någon utanför förhandlingsrummen fick se vad som pågick.

EU:s öppenhetsregler är sådana – insyn går först. Förhandlingars ”effektivitet” godkänns inte som skäl för hemlighetsmakeri.

I dagarna kom nu en dom från EU-domstolen som förklarar att det går inte ens att hemligstämpla som man vill när det handlar om internationella förhandlingar.
Domstolen upprepar: Medborgarnas rätt till insyn går först.

Bakgrunden till den nya domen är europaparlamentarikern Sophie in ‘t Velds begäran att få tillgång till ett juridiskt utlåtande om vilka lagparagrafer som borde ligga till grund för EU-förhandlingarna med USA om utlämnande av människors finansiella uppgifter i terroristkampen.

Hemligt, sa EU-regeringarna om utlåtandet.
Hemligt för att förhandlingarna pågår och EU:s förhandlingssits kan skadas av att de juridiska råden läcker ut.
Hemliga för att det kan skada EU om det kommer ut att rådet och kommissionen inte är överen som vilken lagparagraf som är bäst.
Hemligt för att i dokumentet kommer vi delvis in på saker som vi tycker ska ingå i avtalet.
Hemligt för att förhandlingarna handlar om terroriståtgärder och sådana är superhemliga. Punkt slut.

Nej, säger EU-domstolen.
Inget av detta duger som motiv för att neka allmänheten insyn i dessa dokument.
Inte ens instiftande av nya terroriståtgärder är automatiskt hemliga. Rådet måste i så fall kunna ange tydligt hur  offentlighet av begärda upplysningar realistiskt kan åstadkomma  skada.

Offentlighet, säger domstolen, är huvudregeln. Undantagen måste vara få och väl motiverade med faktiskt skada som kan inträffa.
Att det handlar om internationella förhandlingar ger inte immunitet från offentlighetskravet.
Allmänhetens rätt att få veta vad dess företrädare sysslar med, ska alltid vägas in.

Och detta, är vad riksdagen borde ha svarat regeringen när den begärde rätten att ensamt få bestämma om sekretess eller ej, på dokument från annat land.
Allmänhetens rätt till insyn går först.
Allt annat är undantag.

Sophie in ‘t Veld blev i maj återinvald  till Europaparlamentet och är nu utsedd till vice gruppledare för den liberala gruppen.
Nu väntar vi på att se om hon genom den nya domen kan tvinga EU-kommissionen att visa upp det hemliga förhandlingsmandatet i pågående förhandlingar om ett frihandelsavtal med USA, TTIP.

Om inte kommissionen och EU-regeringarna kan peka på en faktisk, reell skada av att allmänheten får veta vad EU förhandlar om i detalj, så är det bara att lämna ut dokumenten.

This entry was posted in EU-rätten, Sverige och EU and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.