Alltså, det saknades inte europeiska pengar under krisens höjdpunkt 2011.
Européerna föredrog bara att placera sina pengar någon annanstans.

Med tanke på att Tysklands export översteg  1 triljon euro  2011, får man anta att en hel del av de pengar som rann ut ur Europa, var tyska.

Ändå tvingas Angela Merkel tigga och be kineser och andra Brikländer om pengastöd för att rädda den europeiska ekonomin.

I mer än ett år har Merkel hotat, vädjat, förhandlat, skrämts,  mutat och lirkat med euroländerna för att få de att stå ordentligt i ledet.
I helgen kom kvittot på att hon lyckats. Världen är nu övertygad om att Europa verkligen tänker spara sig tillbaka till goda tider. Världen svarade därför med att – via IMF – stärka EU:s krisfond.

Men vad händer då?
I Holland tvingas den borgerliga koalitionsregeringen bestämma sig för avgång eftersom populisten Wilders vägrar delta i budgetsaneringar.
”Vi godtar inte att låta vårt folks händer blöda över krav från byråkrater i Bryssel”, lyder hans motivering.

Ironiskt förstås, eftersom Hollands regering varit en av de mest aggressiva i eurokretsen när det gäller att tvinga andra euroländers folk ”blöda”.
Det hade Wilders inget problem med, tvärtom. Men låter han sitt eget folk ta samma medicin, äventyras förstås hans väljarframgångar.

Och i Grekland har socialistiske Pasoks nye partiledare listat ut samma sak.
Evangelos Venizelos, tidigare finansminister i både Papandreou-regeringen och Papademos-regeringen lovar – inför det grekiska valet den 6 maj – att omförhandla villkoren för de tuffa nödlånen som Grekland fått. Vilket han lovade och svor EU och IMF (läs Angela Merkel) att aldrig försöka sig på.

I franska presidentvalet lyckades Francois Hollande bäst i första rundan. Hans medicin för Frankrikes ekonomi är inte de åtstramningar som Merkel tålmodigt har förklarat för Sarkosy är absolut nödvändiga, utan att omfördela så att folkets köpkraft stärks.

Angela Merkels idoga lotsande av alla euroländer under drygt ett år mot beslutet att strama, spara och skära sig ur krisen ser alltså ut att ifrågasättas när EU:s och eurons ledare möts nästa gång.

Sitter Angela Merkel kanske idag och avundas de Gaulle?

En som fortfarande säger nej, är 67-årige amerikanske finansmannen Paul Singer. Hans hedgefond har köpt upp dåliga grekiska statspapper i spekulationen att få full ersättning för dessa, antingen av Tyskland eller ECB.

Det är hans affärsidé. Så gjorde han när Peru och Kongo var illa ute tidigare – det tjänade han stora pengar på.
En fond för gamar, kallas hans bolag i pressen.

Han gjorde det mot Argentina också när landet var i kris. Andra kreditorer efterskänkte en stor del av sin skuld men inte Singer.
Där har han ännu inte fått ut en spänn. Argentina struntade nämligen i att betala.

Singer försöker nu med Argentina på samma sätt som fungerade tidigare, att få ut pengarna via en amerikansk domstol.
Är det någon som är förvånad att höra att Singer hotar att stämma Grekland?

Än så länge har chansningen med Grekland alltså inte gått hem men Singer håller ut.
Och vem hänger glatt med på spekulationen om inte presidentkandidaten Mitt Romney!

En miljon dollar har Romney satt i Singers fond, i hopp om att få vara med och göra sig ännu rikare på Greklands olycka.
Och Singer sätter sina pengar i Romneys kampanj.

Så fick vi ett ansikte på gamarna.

Varför? Marknadsaktörerna har ju länge sagt att ECBs utspottande av billigt kapital har löst likviditetsproblemen?

Jo, det ansåg de igår men idag anser de att de kanske tog fel.  Nu är de tillbaka i sin åsikt från i förrgår att det hjälper nog inte.

Nu är kapitalet dessutom bekymrat, enligt Financial Times, för att Spanien meddelat att de nog får ett större budgetunderskott än på 5,3 procent.
(Men det meddelade ju Spanien för en månad sedan, det är ju knappast nytt idag…?)

Inte nog med bekymren över  spanska underskottet, kapitalet är också oroligt också över Spaniens åtstramningar som minskar budgetunderskottet.
(De stackarna måste ge sig själva magsår med alla bekymmer.)

Så igår var det bra att Spanien stramar åt, alla kände sig lugna. Idag är det en källa till oro att Spanien stramar åt.
Igår var det lugnande att ECB spottar ut billiga lån men idag är det en källa till oro.

Men lugn – kapitalet kan få det bättre, bara de får ut högre ränta på spanska papper och andra obligationer.

Det är skönt att veta att marknaden alltid är rationell.
Annars skulle man kunna få för sig att marknadsaktörerna bara jäklas med oss allesammans för att tjäna ännu mer pengar och att det inte alls är fundamenta i ekonomin som styr deras handlande.

Men då blev det liv bland tyska skattebetalare. Hallå!, det är vi som står för notan här!
Så det löftet fick snabbt dras tillbaka.

I Grekland gick i dagarna 29 miljoner euro till parlamentets största politiska partier för att kunna bedriva valkampanj inför valet i början av maj.

”Hallå! Har vi verkligen godkänt det här – pengar till de politiker som försatt Grekland i kris?!!” kräver Europaparlamentets liberale gruppledare Guy Verhofstadt att få besked om.

För varken greker eller spanjorer kan göra något som helst just nu, utan att få grannarna över sig.
Det är ynkliga rester av det nationella självbestämmandet som överlevt.

Inte.
Istället hankade sig eurozonen fram medan valutan euro mådde hur bra som helst. Och fortfarande mår hur bra som helst.

Financial Times frågar marknadsaktörerna men varje tillfrågad aktör har sitt eget svar.

Här är ett förslag till förklaring:
Vad skulle spekulanterna annars sätta pengarna i, om inte i Europa och euron?

USA är bankrutt, dollarn illa ute. Storbritannien och pundet i recession sedan flera år.
Kina har stängt till, Ryssland under Putin är ett högriskprojekt, Mexiko/Brasilien/Sydafrika kan bara svälja ett mindre kapital.

Guld går ett tag men det är orörligt och det globala kapitalet hatar att sitta stilla.
Den schweiziska francen och svenska kronan räcker inte till särskilt många innan inflödet ger en svensk eller schweizisk kris.

Det globala kapitalet är osannolikt stort och letar efter ett hem med avkastning.
Då blir Europa den enda återstående, halvhyggliga möjligheten.

Finansvärldens våldsamma attacker på de europeiska länderna, som bevisligen har sina svagheter, grumlade för ett ögonblick bilden av hur det egentligen ser ut.
För Europa har  ju två starka ben att stå på.

Det ena är en stark ekonomi med väl utbyggd industri, lysande export och trots allt – hundratals miljoner välmående konsumenter.
Det andra är en bred politisk uppbackning. För eurozonens politiker darrade aldrig på målet – euron skulle behållas.

Ser man nyktert på det fanns det antagligen inte heller någon väg tillbaka.  Euron är världens näst största reservvaluta, den näst mest handlade valutan i världen och har i februari i år passerat dollarn som den valuta där flest mynt och sedlar är i cirkulation.

Hur skulle man någonsin ha kunnat riva loss den ur världsekonomin?

Med förstörelse menas nedrivning. Inte att de kommer i vägen för bomber riktade mot terrorister.
Nej, armén skickar in grävskopor som river upp planterade träd, river ner vattencisterner som ska ge rent vatten och demonterar solpaneler som ska ge billig el.

82 aktioner sedan 2001 har förstört EU-bistånd värt nära 30 miljoner euro.

Varför?
EU-kommissionen uppger att man tagit upp saken med Israel många gånger men inte fått någon förklaring.

Det är för att blått signalerar mer Frankrike, påstår en symbol-olog i le Nouvel Obs. Det blåa är hämtat ur franska Trikoloren och ska förstås som att Hollande vill leda heeela folket och inte bara den intellektuella vänstern.

De franska tidningsläsarna gör sin egen tolkning.
”Var inte rädda, jag är egentligen inte vänster alls”, läser de in i det blåa färgvalet.
Eller: ”Har ni sett att Hollande för en del kampanjbilder valt den vita flaggan - jag kapitulerar!”

Säkert smart drag, att härma makten. Fredrik Reinfeldt kom förstås  på det för länge sedan och framträdde ogenerat i valdebatter med en röd slips.

Den gången var Tyskland det hårt skuldsatta land som utsattes för krav på tuffa åtstramningar av sina (amerikanska) långivare. Åtstramningarna – istället för hjälp – försatte vanligt folk i djup arbetslöshet och fattigdom.

De politiska effekterna av detta blev, som bekant, fruktansvärda. Vår tids sociala skyddsnät ska förhoppningsvis skydda oss mot en sådan utgång.

Men nu poppar ett annat drag från 30-talets krisår upp. Protektionismen.

Instinkten att skydda den nationella marknaden på 1930-talet ledde till så många gränshinder att det är först nu, som världen har kommit upp i lika stor andel global handel i vår ekonomi som vi hade före 1929.

Några tycker det är en god idé att pröva samma väg igen. De republikanska presidentkandidaterna tror att tullar på kinesisk import kan lösa USA:s ekonomiska problem.

Brasilien – hårt drabbad av den europeiska krisen i form av minskad export – är övertygad om att landets industri måste skyddas från omvärlden och har redan gått igång med att resa barriärer.

Och i Europa är det inte oväntat fransmännen som fallit tillbaka i sina gamla övertygelser.
Sarkozy har muttrat om att utvidga listan över tillåtna skäl att stoppa gränserna för invandring. Högst oklart hur det ska hjälpa med tillväxten.

Hans kampanjledare (och landets utrikesminister) Alain Juppé drar nu även till med att handeln måste begränsas. Europa ska skyddas från den nya världen därutanför.
Detta kallar han en intellektuell revolution även om det förstås låter som raka motsatsen.

Oavsett om det är dumt eller smart, är chansen stor att det är rätt omöjligt att stänga till gränserna. På den punkten har världen förändrats mycket sedan 1930-talet.

EU märkte det när man försökte lägga strafftullar på kinesisk import av kläder för några år sedan. Mängder av europeiska designers, klädföretag och modebutiker hamnade i trångmål. Numera syr de flesta av dem nämligen upp sina varor i Kina.

EU-kommissionen stötte på samma problem när tyska Basf krävde strafftullar på kinesiska lågenergi-glödlampor.
Det visade sig att glödlamporna som åkte på straffavgifterna  tillverkades för holländska Phillips. I Kina.

Komplexiteten i vår globala ekonomi är otrolig. Och det lär vi få veta mer om, i fall Europa verkligen bestämmer sig för att följa de franska uppmaningarna.

Det tror tydligen inte ens européerna för de säger självbelåtet att nu har de gjort sitt. Nu är det upp till övriga världen – via IMF – att bidra med kapital för att skydda Europa.

Övriga världen verkar svårflörtad. I botten finns förstås haken att Europa faktiskt har gott om kapital, det är bara att ägarna och förvaltarna till kapitalet sitter still – det verkar tryggast så.

Och sedan tycks Bricländerna vara rasande över Europas andra lösning på krisen – hårda sparåtgärder. Det drabbar Bric-ländernas export och ekonomi.

Men de tar tillfället i akt när det infinner sig. Först vill de se nästa Världsbankschef för en gångs skull INTE utnämnas av USA, utan av Bricländerna.
Sedan vill de starta en egen Bric-bank, eftersom Världsbanken envisas med att styra sina lån till världens fattigaste länder och snåla med lån till Indien, Kina och Brasilien.

Kort sagt – de utmanar det amerikanska och europeiska världsherraväldet.

Hur det går på IMF-mötet i Washington efter påsk kanske ger oss en antydan om hur makten fördelar sig numera mellan de gamla världsherrarna och deras utmanare.