Folkvalda på efterkälken

Riksdagens EU-nämnd gjorde redan före EU:s toppmöte klart att man är emot förslaget om bankunion.
Frågan är om det är upp till riksdagen.
De svenska bankerna kan redan ha avgjort frågan.

De svenska bankerna är stora. På femton år har  deras tillgångar ökat från en summa motsvarade 109 procent av BNP, till att i slutet av 2011 motsvara 340 procent av Sveriges BNP.
Hälften av deras utlåning ligger i utlandet, mestadels Europa.
För Nordea är siffran 75 procent.

En bankunion utan Sverige skulle i så fall dra en gräns tvärs genom svenska bankers huvudkontor, tvärs genom verksamheten.
Besvarar inte det av sig själv frågan om Sverige ska vara med i bankunionen eller ej?

Siffrorna kommer från Riksbanken, en samhällsekonomisk analys över banksystemet.
Å ena sidan tar den – som jag ser det – ifrån riksdagen möjligheten att nobba bankunionen.
Å andra sidan ger den riksdagen argument för att vara med i bankunionen.
”Det finns omständigheter som tyder på att risken för att Sverige ska drabbas av en bankkris är högre än i många andra länder”, skriver Riksbanken.

Dels är det för att bankerna har så stor del av sina lån i utlandet… och i utlandet är det ju svajigt, som bekant.
Dels är de fyra storbankerna insyltade med varandra i en så grad att faller I så faller A och då falleralla.
Slutligen har de svenska storbankerna täckt sin utlåning  med eget kapital till 4 futtiga procent.
Inte 9 procent, inte 12, inte 10-17 procent som vore samhällsekonomiskt lämpligt.
4 procent.

Det kan komma en dag när vi är väldigt glada över att vara med i en bankunion.

This entry was posted in Sverige och EU and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.