Yttrandefriheten… nu igen

När mediemänniskor tvingas till förändringar tar de gärna till anklagelser om angrepp mot yttrandefriheten.
Det är den argumentation som Sveriges Radios VD och vice VD Mats Svegfors och Cilla Benkö hugger till med i sin upprördhet över nymodigheter som EU-kommissionen tvingat fram.

Så ilskna och upphetsade är Svegfors och Benkö att de inte lägger ned vapnen ens när beslutet är fattat. På Sveriges Radios hemsida publicerar de ett inlägg i protest mot ett redan fattat regeringsbeslut och hävdar att grundlagen är i fara.

Näe… Inte riktigt, väl?

Upprördheten gäller EU-kommissionens besked att alla medlemsländer måste kontrollera att deras public service-företag inte använder skattemedel till att konkurrera med den privata sektorn.

Principen bakom beslutet är varken ny eller speciellt kontinental. EU-länderna har valt att låta mediemarknaden vara öppen för konkurrens. Det är fritt fram för privata bolag att försöka göra sig en hacka på att kunna locka tittare och lyssnare.

”Yttrandefriheten måste få gå före konkurrensen även i EU”, anser Svegfors och Benkö som har letat fram en dansk medieprofessor vilken högtidligt uttalar att även enligt EU:s regelverk bör yttrandefriheten väga tyngre än kommersiella intressen.

Men hallå? Det gör den. Yttrandefriheten.
Även för EU.
Det är därför ni på Sveriges Radio och Sveriges Television tillåts bedriva illojal konkurrens mot privata mediebolag.

Illojal konkurrens, snedvridande av konkurrens – det är så det heter när skattemedel finansierar bolag för att ägna sig åt vad som annars är en kommersiell verksamhet.
EU accepterar er form av illojal konkurrens – som ett undantag från principen om öppen och rättvis konkurrens – i namn av just yttrandefrihet, demokrati, mångfald och sociala behov.

Eller uttryckt på ren svenska – ingen europé i maktställning tror att privata TV- och radiobolag självmant skulle ta kostnaderna för att garantera att hela folket får chansen att ta del av, och delta i, viktiga samhällsdiskussioner.

Därför har ni fått det uppdraget, SR och SVT.
Trots att det egentligen strider emot konkurrensreglerna.

Men det är också det ni ska ägna er åt. Public service. Inget annat.

Ert uppdrag är inte att räkna hem så många tittare som möjligt, att slå TV3, 4 och 5 med höga tittarsiffror.
Ni slipper lägga ner dyra pengar på att göra marknadsundersökningar, stämma av med fokusgrupper och grubbla er vithåriga över vad ungdomar vill se.
Det måste de privata kanalerna göra, för att vinna annonsörer och på så sätt få sin verksamhet finansierad.
Ni har lyxen att veta att ni får pengapåsen hemburen varje år, oavsett om era idéer och satsningar har gått hem eller inte. Riksdagen kommer inte dra in era pengar.

Därför blir det lite lustigt när ni också upprört protesterar mot att konkurrenter genom nyordningen kan få insyn – och kunna stjäla! – era idéer.

Ett litet tankefel i er protest; Konkurrenter…
Ni har inga konkurrenter.
Ni är ensamma herrar på täppan. Helt allena om att få hela er budget täckt av bidrag för att göra allmännyttig TV och radio.  

Men säg att Svegfors´ fruktan blir verklighet. Privata TV-bolag ser er nya idé, gillar den och erbjuder den i sitt utbud.
Bra!  Då behöver vi inte använda skattepengar på att skapa den tjänsten. Då kan pengarna användas till att göra TV och radio som inte skulle överleva i en helt igenom kommersiell värld.

Nyordningen som diskussionen handlat om – skärpt kontroll av vad public service egentligen gör med skattepengarna – stammar från EU-kommissionen som tagit fram den, som det heter, på förekommen anledning.Den anledningen är närmare bestämt 24 juridiska ärenden hos EU-kommissionen över en period på sju år. Statsfinansierade mediebolag som har anklagats för att gått utöver sitt uppdrag och halkat in på kommersiell verksamhet.
24 anmälningar från 27 medlemsländer.

Varje ärende har dragit med sig en högljudd och välformulerad ilska från de statliga bolagen som inte gillar att behöva begränsa sig.
Det är ett riktigt getingbo att sticka fingrarna i, varje gång.
EU-kommissionen har uppenbarligen fått nog.

Därför överlåter kommissionen åt varje medlemsland att själv övervaka att de egna statliga eller skattefinansierade bolagen håller sig inom gränsen.
Motiveringen är att varje lands kulturella särdrag är så specifika att det är bättre att ett nationellt organ bedömer vad som faller inom public service-uppgiften och vad som inte gör det.

Snyggt formulerat, men personligen tror jag att kommissionstjänstemännen blir väldigt glada att slippa bråken och de knepiga gränsdragningarna.

Så vad är egentligen ”nytt” i det här (borträknat den gamla principen om att public service-bolagen bara får använda skattemedel till public service-verksamhet)?

Jo, att de nationella övervakarna ska ge grönt ljus innan public service-bolag spenderar skattemedel på nya tjänster.
I fortsättningen ska alltså era idéer till nya, permanenta programtjänster eller andra tjänster av större betydelse kontrolleras så att ni inte halkar över i ren kommersiell verksamhet, hjälpta av skattepengar.

Nya tjänster, alltså. Inte nya program.

Där har Sveriges Television tur!
Tänk om varje program skulle granskas för att se om det verkligen tjänar allmännyttan. Jag kan tänka mig vissa program som skulle falla för stupstocken:
* Ung och bortskämd.
* Svenska medelklassfamiljer som inneboende i en afrikansk by.
* Melodifestivalen.
* Begravningen av ett litet brottsoffer…

För varje ny, permanent programtjänst vill regeringen också se er motivering för på vilket sätt tjänsten har ett värde för publiken och vilken relevans nyheten har för ert uppdrag i allmänhetens tjänst.
Ganska rimligt krav, väl, av den som betalar för nöjet?

Jag undrar om inte SR-ledningen har använt sin energi på fel sak i den här debatten. De hade kunnat få ut mer av att argumentera med regeringen om hur den svenska kontrollen ska utformas.
Att fäkta med armarna över att EU agerar som om vi var en marknadsekonomi, var en förlorad strid redan från början. 
 

!

This entry was posted in Konkurrenspolitik and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.