Hoppfullt och tragiskt från Taksimtorget

Det är både hoppfullt och tragiskt att se de turkiska protesterna.
Det hoppfulla består förstås i att se hur folk säger ifrån, med kraft, när landets ledning går för långt.

Det tragiska består i att bevittna ännu en politisk ledare som blivit så förälskad i, och förblindad av, makten att han tror att det är hans privata leksak.

Recep Tayyip Erdogan har varit bra för Turkiet. Han och hans parti tog fajten med militärdiktaturen med politiska medel, satte generalerna i fängselse, öppnade för fler demokratiska fri- och rättigheter – till och med för kurderna – började samtala med grekerna, gav EU-ansökningen om medlemskap en nystart.

Synd att några stora EU-länder  (Frankrike och Tyskland, i fall ni undrar) var så kortsynta att de bromsat ett turkiskt medlemskap. Turkiet hör hemma i EU.

Erdogan visade sin styrka också när EU gav Turkiet kalla handen. Skapade en maktposition med nära kontakter med grannländer i regionen och sitter plötsligt etablerat som värsta transitlandet för mängder av energi som Europa gärna vill lägga vantarna på.
Gjorde sig till en värdefull samtalspartner i USA-Israel-Palestina-konflikten.

Men här någonstans slog maktsjukan till. Han manövrerade in sin utrikesminister på presidentposten. Han låter gripa fler och fler journalister för att  skrämma gammalmedia att uppföra sig.
Hans bakland kräver mer islam i politiken och han gav dem begränsningar på försäljning av alkohol. Erdogan gjorde saken värre med att kalla det här inledningen till en religiös förnyelse och kalla alla som tar ett glas för alkoholister.

Till sist kom alltså asfalterandet av en park i Istanbul för att återuppbygga militärbarracker och göra till shoppingcenter.
Erdogan vill inte ta protesterna på allvar, skyller på (den svaga och splittrade)  oppositionen, säger arrogant att: Om ni tar ut tiotusen så kan jag ställa upp en miljon mot er.
Vilket nästa dag fick hundratusentals turkar över hela landet att rada  upp sig – mot Erdogan.
Varpå Erdogan svarar med att istället för shopping, utlova en moské på Taksim Square.

Från ett hundratal ungdomar sittande på ett torg till hundratusentals turkar av alla åldrar och från alla samhällslager.
Slutet på Erdogans politiska karriär har inletts. Hur våldsamt måste det bli innan han är borta?

Och så snart det har lugnat ned sig – välkomna Turkiet i EU.

This entry was posted in Utrikespolitik and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.