Hur mycket privatliv kan vi få?

Det blåser upp till något som liknar en storm kring EU-domstolens klara besked förra våren att mass-insamling av personliga uppgifter, hur som helst, utan tydliga motiveringar, är illegalt.
Privatlivets helgd väger tungt, sa domstolen.
Lite i taget tar domen skruv och gör livet besvärligt för makthavare, storbolag och lagstiftare.

Svenska regeringens specielle utredare Sten Heckscher som obekymrat menar att det ändå är helt okej för Sverige att fortsätta datalagra som inget hade hänt, riskerar att få ta en omgång i EU-domstolen.
Kammarrätten beslöt nämligen nu i veckan att inte lita på Heckschers utsaga utan skicka frågan till Luxemburg via ett pågående mål om saken.

I Europaparlamentet  tvingades rapportören att rejält skriva om EU-kommissionens lagförslag till insamling om passageraruppgifter. Den måste bättre rimma bättre med domens utsaga om privatlivets skydd.
Ovanpå detta har sedan EP-ledamöterna lagt 800 ändringsförslag.
Och EU:s 28 datainspektioner varnar  ändå för att inte heller det omskrivna förslaget  respekterar privatlivet tillräckligt.

Redan innan hade för övrigt avtalen om utbyte av passageraruppgifter som EU har med USA och Kanada  skickats för granskning i domstolen för att undersöka överensstämmelse med de nya juridiska villkoren.
Eftersom domen från april 2014 så tydligt underkände personuppgifters utlämnande till andra länder, ligger avtalen illa till. Domarna ansåg t ex att europeiska myndigheter inte visat att de klarar garantera medborgarnas skydd av privatlivet utanför de egna gränserna.

Facebook får ta sin egen dust med EU-domstolen om privatliv, för österrikaren Max Schrems driver en process där mot företaget för att de samlar och sparar personuppgifter.
Schrems försökte först gå via domstol på Irland där Facebook har sitt europeiska kontor men utan framgång.
Parallellt driver han för övrigt också ett civilmål i Wien mot Facebook med cirka 50 000 vänner.

EU-domstolen har ju redan gjort livet surt för Google när man dömde att bolaget måste ta bort irrelevanta sökresultat, om en person begär det. I fortsättningen när man söker på den klagande spanske medborgarens namn,  ska man kunna hitta uppgifter om honom men inte om hans konkurs (med mindre man söker både på namnet och på konkurs).

Nog blir livet mer intressant med en Högsta Domstol som väger den ena rättigheten mot den andra skyldigheten.
En sådan kanske vi skulle skaffa oss i Sverige någon gång?

This entry was posted in EU-rätten, Globalt maktskifte and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.