Inte de men vi – kan lära av Turkiet

Nu skickar media sina journalister till Turkiet. Reportaget de är ombedda att göra heter:
”Hur de nya demokratierna Tunisien, Egypten (och snart Libyen) kan lära av Turkiet att kombinera demokrati med religionen islam”.

Det kan verka som en god idé men jag tror västmedia tänker fel.
Tunisier och egyptier behöver inte resa någonstans just nu.
Rest har de redan gjort, mängder av dem är utbildade i London, Paris, Geneve, Rom, Bryssel, Stockholm… 

Och Turkiet är inte den lysande förebild för muslimer som väst tycks tro.
Det har inte varit lätt för landet att balansera religion och politik. Man började nämligen lite olyckligt, genom att Kemal Ataturk i början av 1900-talet i stort sett förbjöd islam offentligt. 
 Börja med förbud så kommer bakslagen snart.

Nuvarande premiärminister Erdogan hamnade t ex för ett par år sedan i en het politisk strid kring kvinnors bärande  av slöja.
I Turkiet har detta länge varit förbjudet i offentliga byggnader. 

Unga, muslimska turkiskor protesterade – de ville läsa på universitetet men kunde inte, om de måste ha huvudet bart. Det blev omöjligt för dem att arbeta som jurister eller ens på sjukhus.

Så uppstod en strid där Erdogan ville lyfta förbudet och tillåta slöjan men oppositionen ville ha kvar förbudet.
I synnerhet den turkiska militären vägrade höra talas om en ändring – de anser sig garanten för att Turkiet inte blir en religiös stat och lägger sig därför ogenerat i politiken.

Regeringen var nära att falla över frågan som till slut slets av Högsta Domstol. Det är emot Turkiets grundlag att tillåta bärandet av slöja i offentliga byggnader.

Det här kunde EU-ländernas politiska ledare inte begripa. De tog Erdogan för en krypto-muslim som ville tvinga på kvinnor slöja.
Slutsats: Turkiet ansågs inte vara redo för att bli EU-medlem.

Hade Erdogan rätt och militären fel om slöjan?
Vem vet. Sensmoralen måste ändå bli att förbud, mot vare sig politiska eller religiösa uttryckssätt, förr eller senare slår tillbaka.
Det måste finnas bättre sätt att balansera religion och statsförvaltning.

Premiärminister Erdogan har gjort ett tappert och på många sätt lyckosamt arbete med att å ena sidan göra Turkiet redo för EU (trots EU-politikers oförstående och ohjälpsamma bidrag), å andra sidan göra Turkiet till en tung spelare i sin geopolitiska region.
Här har EU-politiker mycket att lära.

Men inte är det uppenbart på något sätt att Egypten och Tunisien ska imitera Turkiets väg till en modern stat.

P.S. Erdogan, ingen dumskalle, ser numera till att ingen kvinna straffas som trots förbudet täcker sitt hår.

This entry was posted in Utrikespolitik and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.