Jo, det hände saker, märkliga saker

Det hände inget särskilt på EU-toppmötet, sa svensk press.
”Så det var ett onödigt möte?”, frågade Sveriges Radios reporter den svenske statsministern.
Talande tystnad. Sedan kom ett:
”…det var i alla fall många som pratade länge…”, från statsministern.

Och det är förstås just det som är poängen med ett informellt toppmöte. Det är inte beslutsfähigt som ett ordinarie toppmöte, det är istället ett tillfälle att utan press kunna resonera igenom saker och ting.

Sett ur den synpunkten, hände det verkligt intressanta saker.
Eurobonds är inte en icke-fråga längre, ämnet diskuteras, kompromisser prövas.

Tanken på att hela eurozonen skulle solidariskt stå bakom alla euro-skulder är ett enormt steg att ta. Den som är rädd för Europas Förenta Stater – nu är det dags att börja darra.

Och därför var det – tyckte många i Bryssel – rätt magstarkt av den brittiske premiärministern David Cameron att aggressivt propagera för det och andra typer av federala lösningar på krisen. ( ECB-chefen Mario Draghi mörknade särskilt i synen när Cameron ansåg sig kunna ge order till ECB).

Men Cameron är helt sidsteppad i EU-sammanhang, tar bara upp dyrbar tid för de andra.
Istället ville alla ta sig en titt på den nye franske presidenten, vad blir han för figur?

Han började med att markera avstånd till Tyskland. Tog ett förmöte med Spaniens Rajoy istället för Merkel, äntrade mötessalen med Italiens Monti…
Och drog sedan förstås upp eurobonds. Inget överraskande i det, det skulle passa Frankrike bra om Tyskland ville garantera  alla andras skulder.

Hollandes andra tre punkter för tillväxt var välkända för alla i EU-kretsar. Kommissionen har redan förberett dem i ett par månader och de kommer mogna för beslut till junitoppmötet.
Han är inte den förste att tänka på tillväxt.

Intressant var däremot Hollandes slutkommentar:
”Skillnanden mellan Tyskland och Frankrike är stor. För oss är eurobonds en startpunkt, för Tyskland en slutpunkt.”

Att tyskarna ens överväger saken, alls går med på att argumentera för och emot, är nytt.
Tyske finansministern Schäuble säger rentav att skillnaderna mellan Paris och Berlin egentligen inte är så stora.
Nu är hållningen närmast: ”Aldrig… så länge inte alla euroländer förbundit sig att föra rätt sorts ekonomisk politik”. (Kan någon lasta tyskar, holländare och finnar för att de inte känner stort förtroende för den saken just nu?)

Några eurobonds lär vi inte se brådrasket men den europeiska debatten har tagit uppseendeväckande steg framåt.

This entry was posted in Euron, Sverige och EU and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.