Jo, man kan få för mycket öppenhet

Det är sommarlov, inga ursäkter alltså, och  tid även för oss andra att liksom Google och Facebook vara med i en av de allra viktigaste politiska debatter som pågår just nu:
Hur mycket privatliv ska vi kunna kräva i en tid när det går att hitta allt och lite till om oss allihop på Internet?

Skälet till de amerikanska bolagens uppvaktning är (bland annat) förslaget till ny europeisk dataskyddsförordning.
Det nuvarande direktivet är från 1995, alltså stenåldern mätt i IT-utveckling.

Vi är lite sent ute eftersom EU-regeringarna efter tre års huvudbry äntligen enats om sin ståndpunkt i frågan.
Förhandlingarna med andre lagstiftaren, EU-parlamentet, har nyligen startat.

Det handlar om kommissionens förslag till ny lagstiftning vilken skulle ge oss bättre kontroll över vilka personliga uppgifter om oss som registreras.
Vi skulle få:
Rätten att uttryckligen samtycka till att information samlas in och används, rätten att veta vad som finns registrerat om oss och att få veta när information om oss sprids vidare och slutligen, rätten att i vissa fall få uppgifter om oss borttagna från internet.
Ja, och så rätten att få felaktiga uppgifter rättade och ofullständiga uppgifter kompletterade.
Och det skulle gälla även när informationen finns lagrad utanför EU.

Undra på att lobbyingen är halsbrytande intensiv för att vattna ur EU:s nya regler.

Det finns undantag (förstås), t ex försvaret, kriminalväsendet, alla myndigheter när de utför sina arbetsuppgifter och slutligen, privatpersoner i sin vardagliga verksamhet utan vinstintressen.
Det finns fler tillfällen som får undantas: Insamling för journalistiska ändamål, konstnärligt eller litterärt skapande,  i samband med anställning. för statistiska, historiska eller vetenskapliga forskningsändamål plus sådant som gäller människors hälsa.

Men många tycker att undantagen är inte breda nog. Försäkringsbolagen lobbyar t ex för att få fortsätta använda alla personliga fakta som de inhämtar om oss till profilering. Annars kommer premierna stiga, hotar de.
Google profilerar oss också liksom Facebook och säljer uppgifter till intresserade företag. Det skulle bli förbjudet om inte vi alla gav vårt uttryckliga samtycke så de lobbyar förstås för att få fortsätta med sitt.

Intressant för oss medborgare är att myndigheterna faktiskt också skulle få dämpa sig en aning, om förslaget gick igenom.
Särskilt i Sverige där myndigheterna lider av klåfingrighet och lust till kontroll samt saknar djupare känsla för privatlivets helgd.

Här är ett rykande aktuellt exempel: Svenska hälsouppgifter kommer att lagras hos Microsoft på Irland – trots att vi numera vet att den amerikanska säkerhetstjänsten kan skaffa sig tillgång till data som ligger hos amerikanska bolag  i Europa, utan ens en domstolsorder om saken.

Och här är  ett annat exempel som fd EU-parlamentarikern Amelia Andersdotter tar upp: Svenska myndigheter har lagt ut många tjänster på kontrakt till privata företag vilka då får tillgång till våra personuppgifter.

Så vilken linje bedriver den svenska regeringen i EU-förhandlingarna?
Sverige hör  – med den tidigare borgerliga regeringen liksom den nuvarande röd-gröna – till den majoritet i rådet som argumenterar  ”ju fler undantag desto bättre”.

På Dataskydd.nets hemsida finns en tidslinje  över hur den svenska regeringen och riksdagen har agerat sedan förslaget om nya dataskyddsregler först kom från EU-kommissionen för tre år sedan.
Insatsen har framförallt handlat om skydda myndigheternas rätt till fortsatt ostörd registrering och  hantering av personuppgifter.
Ostörd från medborgarnas nyfikenhet, alltså.

Istället för att reglera all hantering av personuppgifter som förslaget säger, vill den svenska regeringen att bara missbruk regleras.
Då kan man ostört hålla på med vad som ändå bara är  ”små” integritetsrisker, skriver den svenska regeringen.
Jag är inte säker på att jag litar på den svenska regeringens bedömning av små och stora integritetsrisker.

Det ursprungliga EU-förslaget skulle onekligen krångla till livet för svenska tjänstemän. Tjänstemännen skulle oftare än nu tvingas motivera sin användning av personuppgifter, emellanåt radera onödiga uppgifter (när syftet med insamlingen av uppgifterna, vad den nu var, är uppfyllt), och dessutom meddela oss varje gång de sålde uppgifter om oss eller för den delen skickade dessa vidare gratis.

Svenska myndigheter tjänar som bekant ganska bra på att sälja personuppgifter om oss till privata företag. Den möjligheten riskerade med förslaget att gå förlorad men två  svenska regeringar har kämpat för att behålla den.
Möjligen lyckas de med det, inget är ännu avgjort.

Regeringen har också lagt ned stor möda på att få förslaget till förordning (vilken skulle gälla omedelbart och identiskt i alla EU-länder) förvandlad till ett direktiv (där reglerna skulle införas i nationell lagstiftning efter en viss tid och på lämpligt sätt, alltså med större möjligheter till nationell anpassning).
På den punkten sprack det. Med få allierade till Sverige – utom britterna då som man lika gärna vill slippa ha på sin sida i dessa dagar – stannade ministerrådet för att det ska bli en förordning.

Är regeringarnas uppträdande en fråga om kultur? Privatlivets skydd är som bekant inte en stark svensk gren.
Svensk tradition handlar mer om att registrera medborgare utan att berätta varför, hur eller när. Det sattes i system av svenska kyrkan redan på 1600-talet och informationen kunde användas fritt av den världsliga makten.

I två olika undersökningar rankas Sverige näst sämst i Europa vad gäller befintligt privatlivsskydd, och väldigt nära botten vad gäller stöd i pågående EU-förhandlingar till idén att stärka privatlivets skydd (från justitieminister Morgan Johansson mer bestämt).
Faktum är att vi inte ens lyckas leva upp till Europakonventionen för skydd av privatlivet trots att vi har åtagit oss att göra det.

Fast förresten…borde inte just vi svenskar slippa?
Nils Funcke skriver i en statlig utredning om saken att:
”Det tycks t.ex. inte vara uteslutet att Sverige inom denna marginal kan åberopa traditionen med en stark yttrandefrihet som försvar för vissa brister i skyddet för privatlivet.”

Alltså, vi svenskar är så bra på öppenhet att vi borde slippa garantera privatlivets skydd på samma nivå som andra europeiska länder.
Det låter juridiskt oerhört tveksamt. Skulle en domstol behöva ranka europeiska länder i stark. starkare, starkast yttrandefrihet?
”Just ni grabbar, har så himla stark yttrandefrihet att ni får kränka privatlivets helgd lite grann bland…”

Det är här som avvägningarna mellan olika intressen blir intressant och sverige-specifikt.
Regeringen använder nämligen just Funckes öppenhetsargument för att motsätta sig delar av EU-kommissionens förslag om att skydda privatlivet.
I Bryssel har regeringen invänt att privatliv och personuppgiftsskydd måste stå ”i relation till andra rättigheter, som offentlighetsprincipen och pressfriheten”.

Själv är jag misstänksam mot svenska politikers tal om yttrandefrihet och offentlighetsprincip.
Ta bara fd hälsominister Maria Larssons struntprat om att större varningstexter på cigarettpaketen stred mot svensk yttrandefrihet (ett argument hämtat från de stora tobaksbolagen).
Eller Fredrik Reinfeldts lögn om att EU krävde större hemlighetsmakeri av Sverige så att regeringen var helt enkelt tvungen att skaffa sig utökad rätt att hemlighålla dokument från eller till tredje land.
Dessutom, enligt en expert i ämnet har dessa friheter lite i taget inskränkts av riksdagen under en längre tid, faktiskt mellan 8 till 10 gånger om året.
Och som sagt, myndigheterna SÄLJER våra personuppgifter…

Hur som helst.
Jag kan trots läsning av regeringens ståndpunkter inte riktigt räkna ut varför regeringen anser att  offentlighetsprincipen – till och med tryckfriheten – kan vara hotad av att svenska medborgare får skydda sitt privatliv.
Framförallt nämns i förslagets inledning att:
”Denna förordning gör det möjligt att vid tillämpningen av bestämmelserna i den ta hänsyn till principen om allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar.”

Själv definierar jag då förstås offentlighetsprincipen som medborgarnas rätt att följa vad våra ämbetsmän och makthavare gör i vårt namn. Inte att vem som helst ska få reda på vad som helst.

Regeringen kanske har en annan definition?
För jag ser att regeringen också har försökt att minska medborgarens rätt att se vilka externa aktörer som får tillgång till myndigheternas info om oss och att bredda de kategorier som ska kunna få denna tillgång.

Gissningsvis är regeringen egentligen ute efter att rädda kvar myndigheternas chans att sälja uppgifter om oss utan att behöva be om uttryckligt samtycke först (så jobbigt, ju!)

Nej, regeringen måste komma upp med ordentliga sakskäl om vi inte ska dra slutsatsen att det man kallar kamp för svensk offentlighetsprincip, bara handlar om att skydda byråkratins oinskränkta framfart.

 

This entry was posted in Globalt maktskifte, Ministrar o struntprat, Övrigt, Sverige och EU and tagged , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Jo, man kan få för mycket öppenhet

  1. Pingback: Ge mig ett starkt dataskydd, tack | EU-merabloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.