Kioskägaren och Barroso

Osannolikt men faktiskt fullt tänkbart: En skrävlande kioskägare från Malta skulle kunna bli den som välter EU-kommissionen.

Det är ”Dalligate” förstås och ägaren av Peppis kiosk i den maltesiska staden Sliema, Silvio Zammit.
I februari 2012 erbjöd han Swedish Match att för 60 miljoner euro se till att snuset tillåts i EU. Hur? Han känner EU-kommissionären för hälsofrågor, John Dalli, som just då sätter ihop ett nytt tobaksdirektiv och pengarna är avsedda för honom.

Swedish Match-folket tvekar en vecka men säger nej tack.
Klokt. Ingen kan förstås sälja ett EU-beslut. Även om Dalli hade lagt snusförslaget som de hoppades på, ska det därefter godkännas av en majoritet av EU-kommissionen, en kvalificerad majoritet av 27 medlemsländers regeringar ochdärefter 750 EU-parlamentariker.
Kort sagt, kioskägaren skulle haft svårt att leverera.

Zammit ger inte upp. Han kontaktar andra på Swedish Match med ett lägre pris: 10 miljoner euro.
Fortfarande nej tack.
Dessutom, efter att ha funderat i två månader, anmäler Swedish Match mutförsöket till EU-kommissionens ledning.

Affären borde ha stannat här, med en utredning av bedrägeribyrån Olaf. Men allt tyder på att nu tycks kommissionsordförande José Manuel Barroso begå vad som kan bli hans karriärs mest korkade drag.

Barroso (som enligt Brysselskvallret vill bli omvald en tredje gång) vill tydligen ha bort John Dalli direkt för att slippa dålig press. Han tycks lägga sig i Olaf-utredningen för att rekordsnabbt skaffa fram bevis mot Dalli.
Olaf hittar inget mer än indicier (Dalli känner  Zammit) men enligt ryktet tar en nitisk tjänsteman ut Zammits kvinnliga medhjälpare på en våt lunch, flörtar och får fram ett uttalande om att Dalli minsann visste allt.

Dalli avgår. Olaf uppmanar Maltas polis att åtala honom.
Men Olaf har en övervakningskommitté där riktiga poliser ingår och när de får se utredningen, underkänner de den på stående fot.

Nu sätter EU-parlamentets Cocobu (budgetkontrollutskott) tänderna i historien och de gillar blodsmaken.
Om bara ett år är det val till EU-parlamentet och vem vill inte profilera sig med att ställa kommissionens högsta ledning till ansvar för en saftig skandal?
Barroso har ingen rätt att blanda sig i vad den oberoende myndigheten Olaf sysslar med!

1999 tvingade EU-parlamentet Santer-kommissionen att avgå. Det var – liksom nu – ett parlament som befann sig mitt i en valkampanj.
Avslöjanden, läckor och skandaler hade kantat EU-kommissionen under ett år och ordförande Jacques Santer hade begått det fatala misstaget att försöka släta över, sparka någon enskild här och där men framförallt att förneka och bluffa.
Cocobu var i sitt esse.

Den gången – precis som nu –  (googla Dalligate!) fylldes europeisk press av konspirationsteorier. Den här gången är temat att tobaksindustrin har skapat hela skandalen för att få bort John Dalli och hans nya, tuffa tobaksdirektiv (vilket mycket riktigt är lagt på is).

Den gången kunde man rensa bort slarvigt förd bokföring och en överdriven användning av konsulter (alltför ofta samma konsulter) och i botten av skandalen hitta ingenting mer än en lägenhet som betaldes med EU-kommissionspengar. Där bodde en fransk tandläkare gratis, nära vän med den franska EU-kommissionären Edith Cresson.

Det är sällan skandalerna som fäller högdjuren. Det är hur de hanterar skandalerna när de avslöjas, som blir deras fall.
Därför är det inte otänkbart att José Manuel Barroso fälls av en skrävlande koskägare på Malta.

This entry was posted in Övrigt and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.