Kontinenten isolerad från Storbritannien

”Äntligen!”
Jag tror Nicholas Sarkozy utstötte en lycklig suck vid femtiden i morse när man kopplade loss Storbritannien från EU.

Premiärminister David Cameron kom till krisernas kristoppmöte i Bryssel med en hel shoppinglista krav och villkor.
Diskussionerna pågick från halv åtta på torsdagkvällen till tretiden fredag morgon. Då bröt man och konstaterade att Cameron var omedgörlig.
Återkallande av mötet för att konstatera att det blir ett avtal på 17 länder plus vem som nu vill följa med.
(Sex länder anmälde sig genast, Sverige avvaktar).

Storbritannien var länge en vital del av EU, med alla sina särkrav. Trots att de gick i motsatt riktning mot majoriteten, fungerade de som en nyttig eftertanke och återställare.

Så är det inte längre. I Bryssel råder en distinkt britt-utmattning, en ovilja att lyssna på vad som allt mer uppfattas som irrelevant tjafs.
Sarkozys offentliga utskällning av Cameron i oktober var bara ett mer publikt exempel på denna utmattning som är överraskande utbredd.
Därför var det inte så svårt att koppla loss den brittiska ön. Många fler än Sarkozy kommer muttra: ”Good riddance”.

Det mest intressanta utgången av toppmötet var kanske ändå att ECB-chefen Mario Draghi förklarade sig mycket nöjd med det paket om tuffa finansvillkor som ska gälla euroländerna.

Draghi antydde för en vecka sedan att OM ett stramt politiskt paket tas på toppmötet, så kan han… mummel,mummel… se över åtgärder… mummel, mummel…insatser… mummel.
Vilket har tolkats som att ECB nu känner att man kan kasta sig in och rädda angripna europeiska ekonomier.
Just vad marknaderna har frågat efter.

Manegen har krattats noga. Sarkozy och Merkel har sedan en tid tillbaka medvetet hållit truten om vad de anser att ECB ska göra (Merkel – inget, Sarkozy – allt). Draghi kan med äran och oberoendet i behåll visa ECBs muskler på marknaden.

Om han vill, alltså. Vilket återstår att se.

This entry was posted in Euron. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.