Kvinnor i världspolitiken – är det så klokt?

Merkel grät.
Hon hade tårar i ögonen.
Snyftade.
Obama tröstade henne.

Detta är huvudpoängen i Financial Times´ osannolikt långa reportage om eurokrisen,  ”Hur euron räddades”, så det är lika bra att inleda med den.
För det gör FT.
För säkerhets skull upprepar tidningen detta ett antal gånger i rubrik, ingress, brödtext och bildtexter.

Reportrarna har hittat en eller ett par källor som berättar hur det egentligen gick till, där inne i de slutna rummen, när euron räddades.
Nåja, i alla fall från två (av de rätt många) tillfällen när euron ska ha räddats, november 2011 och i juni 2012.

Läsaren måste först ta sig igenom en lång, detaljerade berättelse om hur franske presidenten Sarkozy skällde ut den grekiske premiärministern Giorgios Papandreou efter noter för att han egenmäktigt gått ut med att han tänkte hålla folkomröstning om det lånepaket som Grekland erbjöds.

Hade Papandreou tänkt sig att grekerna skulle säga ja till tuffa besparingar? Eller att ett nej från folket skulle få Frankrike och Tyskland villigt att ge grekerna mer pengar än de redan fick?
Nåja, efter en utskällning fick han åka hem med beskedet att han gärna kunde folkomrösta om grekiskt medlemskap i euron eller EU med, för den delen, men när det gällde lån så var det långivarna som satte villkoren.

Sedan försökte Sarkozy sig på att pressa Angela Merkel att starta ECB:s sedelpressar för att fixa de stora lånen som EU-länderna hade dragit på sig.
Han visste att hon var en tuff nöt att knäcka så han tog till det oväntade greppet att be den amerikanske presidenten Obama sitta ordförande vid mötet (i G20-mötets kulisser).

Amerikarna hade redan legat på Merkel i många månader att starta sedelpressarna. Obama var desperat för en kick-start av europeisk ekonomi. utan den skulle den amerikanska krisen knappast lindras och Obama hade ett presidentval närmande sig vid horisonten.

Angela Merkel hade sagt nej innan, hon sa nej nu och hon fortsatte att säga nej ända till EU:s stats- och regeringschefer gått med på att underkasta sig en stram EU-samordning av offentliga finanser, upplåning och övrig samhällsekonomi.

Först när de alla skrivit på detta, släppte hon ECB:s Mari Draghi lös med löftet att ”göra allt som krävs” för att rädda europeiska statslån.

Men innan dess ska Merkel alltså ha gråtit. Snyftat att hon ”kunde inte fatta Bundesbanks beslut åt dem”. Låtit sig omfamnas och tröstas av Obama – bildbevis bifogas på det senare.

Ett halvår senare ska hon ha tappat fattningen igen när Obama på nytt som ordförande (G20-mötet i Los Cabos) lägger fram ett förslag att ECB ska starta sedelpressarna.
Den här gången är det italienske premiärministern Mario Monti som kastat ner förslaget på papper men låter Barack Obama lägga fram det.

Merkel blir ”rasande” men Obama ”pressar henne att omfamna italienaren”.

Nej, det blev ingen tryckstart där heller. Angela Merkel har genom hela eurokrisen hållit fast benhårt vid sin linje (”Ni kan spara er ur era skulder, era jävlar”) och bara ställt upp om mottagaren av hjälp går med på hennes tuffa villkor.

Detta facit  framgår egentligen inte särskilt väl av artikelserien i Financial Times. Man måste läsa noga och lägga ihop summorna själv.
Artikelserien gör istället ett huvudnummer av hur lugna, stabila regeringsledare försöker få den instabila, gråtande eller rytande Angela Merkel att vara förnuftig.

Framförallt Barack Obama är – förstår vi av insides-källorna – en klippa i den storm som eurokrisen var medan övriga européer sprang lite som yra höns.
Tur att vi har så stadiga män vid rodret i vår västerländska värld.

För det var alltså vid just de (enda) två tillfällen när amerikanarna satt med vid bordet under euro-krisen, som euron räddades.
Undrar så vem källan/källorna kan ha varit till artikelserien.

Alternativt lästips: Carlo Bastasin, ”Saving Europe – How national politics nearly destroyed the euro”, Brookings Institution Press, 2012.

This entry was posted in Euron and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Kvinnor i världspolitiken – är det så klokt?

  1. ylvanilsson.se says:

    Ja, djupt obehag är verkligen den känsla som infinner sig här.
    Översittare tar ju alltid fasta på vad ”svaghet” de kan hitta – i det här fallet att Merkel är kvinna. Ashton har heller aldrig fått en chans i de diplomatiska skvallercirklarna.
    Och just i dagarna kallar de flesta ”diplomatiska källor” Helle Thorning-Schmidt för ”substanslös” och glömmer händigt bort att hon genomdrivit tuffa, impopulära men resultatgivande ekonomiska reformer.

  2. Bengt O. says:

    Du berör något som jag tycker är mycket obehagligt. Kerrys kroppspråk vis-à-vis Ashton i Genèvemötet ang. Ukrainakrisen var enormt pinsamt. Inte nog med att han knappt lät henne prata (”vill du säga något också [lilla] Catherine?”); När de lämnade presskonferensen lade han armen beskyddande om hennes axlar och drog henne till sig, sade visserligen ingenting som hördes men ansiktsuttrycket var talande nog: ”[såja lilla Catherine, det gick väl bra va’?]”

    Det var djupt pinsamt men Ashton får delvis skylla sig själv då hon inte reagerade resolut. När Berlusconi (eller var det Sarko?) gav Merkel en ryggmassage i förbifarten visade hon klart och tydligt att det inte gick för sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.