Men var blev den av nu då, EU-krisen?

Onsdag kväll steg temperaturen timme för timme i de europeiska media som rapporterade från EU:s informella toppmöte.
EU var i kris.
Oenigheten höll på att slita EU itu.
Uppslitande strider väntades.
Bittra ord skulle utväxlas.
Kontroversiella förslag skulle riva upp känslor och djupa sår. Särskilt då hot-spots-idén (att ”EU” eller ”Bryssel” skulle ta över flyktingmottagandet)  vilket sades kränka nationella känsligheter.
Och så förstås tisdagens beslut om obligatorisk flyktingfördelning, som snart skulle angripas i domstol.

Så övertygad var media om att denna dramatik måste äga rum, att några rapporterade rykten om att Angela Merkel hade skällt ut Viktor Orban.

Tyska journalister hade kunnat underrätta övriga att Merkel inte skäller ut folk. ”Jämnmod” är bara förnamnet för hennes temperament.

Ungerska journalister hade kunnat underrätta övriga att Orban framförallt är eldfängd på hemmaplan, eftersom han medvetet vill blåsa upp sig inför hemmapubliken. I Bryssel uppför han sig städat och resonabelt.

En faktakontroll hade kunnat visa att ”hot spots” inte är kontroversiellt i Grekland eller Italien. Tvärtom, bägge länder önskar dem.
Grekland har haft den här hjälpen sedan 2010.
Italien har av och till fått samma hjälp i några år.
Fyra ”hot spots” är igång sedan juli månad och ytterligare ett par startar i dagarna.

(Och…host, host… det är inte ”EU” eller ”Bryssel” som hjälper de lokala med flyktingmottagande i hot spots, det är kollegor från andra EU-länder. Svenska Migrationsverket, till exempel.)

Inte heller hade toppmötet någon anledning att ta upp tisdagens EU-beslut om flyktingfördelning, trots att Slovakiens Robert Fico trotsigt påstod att han tänkte ta saken till EU-domstolen.
En faktakontroll kring det hade visat att EU:s fördrag inte bara gör möjligt att skapa ett gemensamt och solidariskt flyktingmottagande i en situation med stor tillströmning, fördraget säger rentav att man SKALL göra detta. (TFEU art 77, p.1)
Liksom att beslutet ska tas med kvalificerad majoritet.

Ficos stämning kommer högst sannolikt aldrig att se dagens ljus och i varje fall inte komma innanför EU-domstolens väggar.

Dagen efter toppmötet råder i massmedia en viss… smått irriterad? …häpnad över att de deltagande  rapporterar att det gick lugnt till.

Nyhetsmedia har sin logik och sina behov av dramatik. Vi andra får invänta de mer långsamma analytikerna och kommentatorerna för att få en mindre febrig bild av vad som händer.

En bra tumregel man kan hålla sig till så länge är att:
EU är inte i kris för att några medlemsländer är oense.
EU-länder är alltid oense, särskilt i starten av en diskussion när alla vill få med så mycket som möjligt av sin egen position i vad som ska bli ett gemensamt beslut.

Vi kan ändå se att det har skett ett skifte i europeisk flyktingpolitik.

Innan flyktingarna bröt igenom alla skyddsvallar och helt enkelt marscherade dit de ville, så hade EU en gemensam asylpolitik framförallt på pappret.
Varje land fick i stort sett tillämpa de gemensamma principerna lite som det passade. Italiens och Greklands rop om att Dublinförordningen inte fungerade – eftersom principen om första asylland blivit omöjlig för det land som hamnat i fronten –  valde de andra att inte lyssna på.

Efter att vallen brutits igenom i september och flyktingarna på eget initiativ gjort sig till allas gemensamma angelägenhet, kunde EU på mindre än tre veckor banka på plats också en tillämpning av en gemensam politik.
Det är rekordsnabbt men som sagt, på pappret fanns det mesta redan.
(EU-kommissionen var för sin del så säker på hur toppmötet skulle utmynna att man gick igång redan på onsdageftermiddagen med att inleda överträdelseprocedurer mot 25 EU-länder på asylområdet.)

I sakfrågan råder faktiskt en stor enighet mellan alla EU-regeringar på en punkt:  Man vill helst inte ha flyktingar. Det var inte det minsta svårt för EU-ledarna att enas om en lång lista insatser för att försöka minska antalet.

Men de allra flesta EU-länder vill respektera asylrätten för dem som ändå kommit.
Några östeuropeiska länder trodde att de skulle kunna slippa undan, som de ofta kunnat göra tidigare.
Det gick inte den här gången. Förbundskansler Merkel hade inte alls svårt att vinna stöd hos alla övriga EU-regeringar om att det får vara slut med det.

Den som är med i EU, den är med, är budskapet.
Skulle någon ha svårt att förstå vad som gäller så  finns fördragets ord om asylpolitiken (TFEU art 80) ”solidariskt och ansvarigt” medtagna i toppmötets konklusioner.

Och den som inte delar EU:s värderingar ”borde överväga sitt deltagande i den Europeiska Unionen”, som den franske presidenten Hollande uttryckte saken före det informella toppmötet.

Facit så här långt är alltså – flyktingkrisen orsakade inte en EU-kris utan gav mer EU-sammanhållning.
Nu får vi se vad fortsättningen ger. Kommer Ungern att fortsätta att utmana EU genom att ligga på gränsen för vad som är tillåtet eller tippa över?
Kommer den nya flyktingsituationen vålla regeringsombildningar (Polen?) som ger ekon i EU-samarbetet?
Kommer Storbritannien dra några nya slutsatser av utgången så här långt?
Spänningarna finns där, inte tu tal om det.

This entry was posted in EU-rätten, EU:s maktbalans and tagged , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Men var blev den av nu då, EU-krisen?

  1. Pingback: Det handlar inte bara om er, Danmark | EU-merabloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.