Nej, EU ger inte migranterna rätt till svensk socialhjälp

Det är välment av Civil Rights Defenders att hävda att de så kallade ”EU-migranterna”  juridiskt har samma rättigheter som svenska medborgare från första dagen de sätter fot i Sverige.

Men det har de förstås inte.

EU-rätten säger att EU-medborgare fritt kan vistas i Sverige i tre månader.
Under dessa tre månader är Sverige inte är skyldig att ge något socialt bistånd eller annat stöd.
EU-medborgare får sedan stanna i mer än tre månader men bara om de kan försörja sig själva.
Annars inte.

CRD hänvisar till en generell rätt för EU-medborgare  att likabehandlas med värdlandets invånare.
Absolut, den existerar, som en grundläggande princip att använda i alla möjliga sammanhang. Men den ger fortfarande inte värdlandet försörjningsansvar för tillfälliga besökare.

En viktig sak att komma ihåg – att inte förlora bakom  juridiska spetsfundigheter – är att reglerna förhandlades fram mellan EU-regeringar med det uttalande syftet att inte behöva belastas med varandras fattiglappar.
Ursäkta ordvalet men exakt så gick diskussionerna den gången.
Folk utan försörjning skulle hålla sig hemma.

EU-domstolen har också påpekat att det inte går att åberopa principen om likabehandling när folk reser till andra EU-länder. För att få det måste de inresande först ha vunnit rätten att bo i  värdlandet.

Detta finns det regler för. Och de reglerna gäller enbart: Arbetare, egenföretagare, studenter och den som kan visa att försörjning samt sjukförsäkring är ordnad.
”Playboys”, kallade man dem lite putslustigt under förhandlingarnas gång.

Där stupar också CRD:s lite lustiga idé om att EU-migranter skulle kunna vinna rätten till likabehandling med svenska medborgare genom att vistas tre månader i Sverige utan att arbeta eller ha egen försörjning, därefter lämna Sverige och komma tillbaka igen för att stanna i tre månader till.

EU-domstolen behandlade frågan socialbidrag och andra länders välfärd i november förra året, i fallet Dano.
Elisabeta Dano – en arbetslös, icke-arbetssökande rumänsk kvinna som bott med en liten son längre än tre månader i Tyskland, erkändes ingen rätt alls till sociala förmåner.
Det föll på att hon aldrig erhållit uppehållsrätt i Tyskland eftersom hon varken arbetat eller hade egna ekonomiska resurser.
EU-medborgare eller ej, hon omfattades inte av EU:s direktiv eftersom hon inte ingick i någon av de fyra kategorierna.

Domstolen är rentav övertydligt klar:
”Art 7, punkt 1 b i direktiv 2004/38 avser att hindra ekonomiskt inaktiva EU-medborgare att utnyttja värdlandets välfärdssystem för att finansiera deras försörjning.”
Alltså, man har skrivit in en särskild paragraf om saken.

Just Elisabeta Dano talade dålig tyska, skrev och läste i stort sett inte alls på landets språk, hade ingen yrkesutbildning, har aldrig arbetat och aldrig sökt ett jobb.
Hon var inte ens anställningsbar.
Men socialbidrag då, till en EU-migrant som har arbetat i värdlandet?, och därför kan sorteras in under den första kategorin, arbetare.

Nej, inte stor skillnad.
I september i år kom nästa dom från EU-domstolen om rätt till socialt skydd för EU-migranter. Den handlade om svenskan Nazifa Alimanovic och hennes tre barn som flyttat till Tyskland.
Hon hade jobbat i Tyskland (men mindre än ett år) och kunde till skillnad från Dano betraktas som arbetare. Alimanovic erkändes rätten till arbetslöshetsbidrag men bara för sex månader.
Därefter upphör Tysklands ansvar.

Domstolen är inte svårtolkad:
EU-medborgare som reser till ett annat EU-land för att erhålla välfärdsförmåner ELLER som har uppnått uppehållsrätt som arbetssökande, kan nekas välfärdsförmåner som inte är intjänade (av personen ifråga).
Alltså – inga socialbidrag för en arbetslös som inte har särskilda skäl att hålla sig kvar i ett land.

Att behöva bära försörjningsbördan för arbetslösa icke-tyskar längre än så vore en orimlig börda för landets välfärdssystem, beslöt domstolen.

CRD:s känner till dessa saker och fyller därför sin rapport med FN-konventioner, folkrätt och svensk kommunallag som alla sägs tilldela människor rätt till allt möjligt. Sedan påstår man ändå i sin slutsats:
”För utsatta unionsmedborgare gäller, i enlighet med nationell rätt, bindande människorättsinstrument och EU-rätten…”
…utsatta unionsmedborgare har efter en behovsprövning rätt till socialt bistånd på samma villkor som svenska medborgare.”

Nej. det har de inte.
Det kan finnas mänskliga skäl att vilja hjälpa utsatta människor. Men påstå inte att EU ger dem rätt till sådan hjälp.
EU-domstolen har sagt raka motsatsen.

Allt annat vore befängt.
För det är klart att Sverige inte kan bära försörjningsansvar för alla 500 miljoner människor som bor i något av EU:s 28 medlemsländer.

This entry was posted in EU-rätten, Sverige och EU and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.