Om Löfvens kärlek till FN

”Sverige ska ta sitt ansvar”.
Så lyder statsministerns svar på frågan varför Sverige skulle få för sig att lägga ned så mycket kraft på att få en tillfällig plats under två år i FNs säkerhetsråd.

Utrikesminister Margot Wallström har förtydligat det där om ansvaret  genom tillägget: ”…i en osäker värld med många konfliktområden.”
Osäkert är läget onekligen.
Vi är ju nästan granne med ett Ukraina i krig. Kiev ligger en timme närmare med flyg från Stockholm än vad Bryssel gör.

Men nej.
Det var nog inte den konflikten som regeringen tänkte på. För Margot Wallström uteblev från ett EU-utrikesministermöte som kallats in efter att läget i Ukraina förvärrats, minst 30 civila dog i Mariupol.
(EU bestämde sig för att svara med skärpta sanktioner mot Ryssland.)
Wallström var istället i New York för att hålla tal i FN. Hon pratade bland annat om att beskydda civila i beväpnade konflikter.

Stefan Löfven hade redan slagit fast den nya prioriteringen  genom att som första utlandsresa bege sig till New York och där försöka sälja in Sverige som kandidat.
”Det handlar om att man tar sitt ansvar och finns med i den här typen av ganska svåra frågor, som är oerhört viktiga för världsfreden.”

Sedan säger  statsministern att Sverige  skickar svenska soldater till Mali under FN-flagg (den sjunde våldsammaste konflikten i världen) för att öka de svenska chanserna att få platsen i säkerhetsrådet.
Soldater blir det svenska sättet att visa att vi ”står upp för FN”.

Egentligen avslöjade ju redan regeringens utrikesdeklaration alldeles tydligt att FN i fortsättningen ska prioriteras framför EU i svensk utrikespolitik. Efter ett inledande stycke i denna om EU (fast egentligen mer om Ukraina) följer tre långa stycken om FN som ska ”återupprättas i svensk utrikespolitik”.
Det kommer fler svenska soldater till FN-insatser, lovar regeringen.

Men varför skulle svenska regeringen lägga våra ansträngningar på att – i bästa fall – få bli en mycket liten fisk i en väldigt stor damm?
Särskilt när denna stora damm inte är världens mest resultateffektiva damm. När var FN centralt i någon konflikt senast?
Det faktum att Ryssland, Kina och USA är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd garanterar som bekant att vi knappast kommer få se FN enas om något som helst, med eller utan Sverige som en av 15 medlemmar.

Ville statsminister på riktigt påverka världspolitiken är  förstås EU en betydligt bättre arena. Vad EU gör påverkar såväl Ryssland och Kina som USA.
På riktigt.

Fanns viljan att påverka sina EU-grannar och partners och få med sig EU på…vad regeringen nu vill åstadkomma, skulle man kanske inte, som Sverige just nu gör, sälja in sig i övriga världen som en ”oberoende röst” i utrikespolitiken.
Inte Europas röst, alltså.
Utan en helt egen.
Hört talas om  Gusp, EU:s  gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, Löfven? Den bygger på tanken att man får större påverkan om man agerar kollektivt.

SvD skriver i sin rapport från New York-besöket att det handlar om att profilera Stefan Löfven som en internationell statsman.
UD förefaller faktiskt ge SvD rätt när UD-diplomaten som leder kampanjhögkvarteret i  New York, Carl Skau, förtydligar (på regeringens hemsida):
”Statusen av att ha varit med i FN:s säkerhetråd skulle vi kunna ha nytta av lång tid framåt, ungefär som när vi var ordförande för EU.”

Statusen.
Jaha.
Göran Persson blev statsman i svenska folkets ögon när han som EU-ordförande våren 2001 fick stå sida vid sida med statschefer inte bara från Europa men 0också Putin och George Bush.
Fredrik Reinfeldt hade turen att få göra detsamma som EU-ordförande hösten 2009.
EU-ordförandeskapet liksom bjuder en statsminister på sådant. Men inget EU-ordförandeskap infaller lika lägligt för Stefan Löfven.

FN-platsen erbjuder inte så mycket chansen att vara en internationell statsman, som att se ut att vara en internationell statsman.

This entry was posted in Globalt maktskifte, Sverige och EU, Utrikespolitik and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Om Löfvens kärlek till FN

  1. ylvanilsson.se says:

    Tja, alla teorier duger. För tanken att Löfven skulle kunna ska se ut som en statsman dog väl permanent med hanteringen av Saudi-avtalet.

  2. Markus Stettiner says:

    Det kan ju vara den patologiska fixeringen vid Palestina. Trots två försök i Säkerhetsrådet har man inte lyckats få ihop de nödvändiga rösterna (svensk press visste berätta att USA la in sitt veto, men det var inte sant). Sverige vill vara tungan på vågen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.