Om pressens gullande med sina ledare

Det är lite gulligt att se hur svensk press låtsas att den svenske statsministern trumfat igenom sina villkor för att vara med om europakten.
”Fredrik Reinfeldt är nöjd”, rapporterar DN, med utfallet av förhandlingarna för sin del.

Vad statsministern på onsdagen lovade riksdagen att ställa som svenska villkor, var förstås redan vunnet. Det måste även svenska journalister ha känt till, eftersom (de olika) utkasten till europakten lätt fanns att hitta på nätet.

Inflytandekravet hade Polen redan tagit sig an, högljutt. Frågan om kollektivavtalet skötte Danmark, vårens EU-ordförande. Att få skriftligt på att icke-euroländer inte förpliktigas att BLI euroländer, hade britterna plockat hem.

I själva verket var upplägget klart från början. Det här var en pakt för euroländer, som ska tvinga euroländer att uppföra sig.  Men Merkel ville gärna ha med icke-euroländerna också,  eftersom det ser bättre ut.
Självklart skulle inga krav ställas på dem men lika självklart skulle de absolut inte heller ha något att säga om vad som ingår i pakten.

Det fanns liksom inte mycket att förhandla om.  Fast polackerna gjorde sin sedvanliga stridsinsats och fördröjde alla med en ihålig diskussion.*
Men föralldel, det gör väl inget om det i svensk press får se ut som en förhandlingsseger för Reinfeldt.

Andra länders press gullar lika vänligt med sina ledare, det är verkligen inte ett särskilt svenskt drag.
Brittiska Financial Times rapporterade till exempel om hur ”Cameron levererade skarp tillrättavisning” mot euroledarna i Davos. Mer bestämt riktat mot Tyskland och Merkel.  Den brittiske premiärministern talade om för tyskarna var skåpet ska stå!

Nu vet ju förstås alla – inklusive åhörarna i Davos – att Cameron är totalt sidsteppad i den här frågan. Inte bara står han utanför eurozonen, han leder också ett land som alldeles på egen hand försatt sig i djup ekonomisk kris.
Cameron är liksom inte i position att dela ut bredsidor utan att man skrattar åt honom.

Anrika New York Times gör samma sak i en lång artikel som berättar om hur den amerikanska finansministern Garthers närmaste kvinna, Lail  Brainard, i skymundan får europeiska ledare att göra som Obama vill. Hon vrider om armen på dem, rapporterar NYT. Varsamt.
De gillar henne, de lyssnar på henne, skriver tidningen.

Hon vrider i så fall deras armar lite för varsamt för de europeiska ledarna skiter uppenbarligen högtidligt i de amerikanska uppmaningarna.

Merkel visade det än en gång i sitt tal i Davos. Inga brandväggar, inga ”big bazookas”, skuldsatta länder får spara sig ur krisen. Hur lång tid det än tar.
Och trodde omgivningen inte att hon menar vad hon sa i Davos, så bevisade hon det på toppmötet i Bryssel dagarna efter.

Men det är väl gulligt om New York Times tror att skuldsatta, krisdrabbade Obama tror att Merkozy lyssnar på hans åsikter…

This entry was posted in Sverige och EU and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.