Sagan om när Ingves försökte göra en Draghi

Det var en tid – för inte så länge sedan – när den svenska räntan sattes efter näringslivets behov och då mer exakt, exportindustrins. En ränta högre än omvärlden dög inte, det gjorde den svenska kronan stark och våra exportvaror dyra.
I ett litet och väldigt öppet land som Sverige talar vi om 60-70 procent av inkomsterna som annars sätts på spel.

Detta gäller inte riktigt längre. Vi lever i en förändrad omgivning där Riksbanken har vunnit självständighet och Riksbankens direktion kan välja en annan tolkning av vad som bäst tjänar svensk ekonomis intressen.
Detta har det senaste året lett till en dragkamp mellan tunga aktörer i Sverige som utspelat sig inför öppen ridå.
På ena sidan har vi sett finansministern, tidvis understödd av exportindustrin, Finansinspektionen och det tunga gardet av nationalekonomer som Lars O Svensson, Lars Calmfors och Harry Flam.
På andra sidan har stått Stefan Ingves, understödd av, om någon alls, ECB och IMF.

I bakgrunden lurar EMU. Sverige valde 2003 att stå utanför. Det starkaste argumentet för detta var att svensk självständighet skulle bevaras så att räntan kan sättas efter svenska behov, inte behöva underkastas behoven i de europeiska ekonomierna.
Plötsliga externa, ekonomiska chocker skulle kunna mötas med svensk medicin.

I realiteten visar sig det svenska behovet som regel sammanfalla med de europeiska. Sedan 1970-talet har svensk ränta som en skugga följt först den tyska och sedan eurons ränta – kurvorna dansar i tydlig takt.
Inte ens den extrema chock som Sverige utstod i början av 1990-talets med fastighetsbubblan som sprack och krisen därefter,  gjorde att kurvorna avvek mer än under en kort period, visar ekonomerna J James Meade och Ulrich Voltz i en rapport.

Att räntorna följs åt beror inte på någon extrem anpassningsvilja hos Riksbanken. Det beror på det kända faktumet att svensk ekonomi är tätt sammanvävd med den europeiska.
Marknaderna förväntar sig därför en svensk anpassning av styrräntan så snart ECB justerat sin ränta.

Sedan mars i år har den anpassningen dock inte kommit. Riksbankschefen Stefan Ingves har ansett att risken för en svensk bostadsbubbla överskuggat exportens behov av en följsam ränta.
Sänkt ränta – har Ingves resonerat – betyder att svenskarna bara fortsätter att skuldsätta sig. När smällen väl kommer, blir det med ett brak som välter hela den svenska ekonomin.

Där har vi alltså dramat. Export eller bubbla, vad ska åtgärdas?

I ena ringhörnan har vi alltså Stefan Ingves.
Han kan det här med bostadsbubblor. Han arbetade på Riksbankens avdelning för finansstabilitet under 1990-talet när den svenska fastighetsbubblan smällde och störtade oss ner i åratal av depression.
Han arbetade därefter på IMF med just bubblor av olika slag, reste bland annat runt i Asien och såg de skrämmande effekterna av sådana. De senaste åren har han som svensk riksbankschef ingått i ECB:s direktion och på nära hand sett vad bostadsbubblor gjort med europeisk ekonomi.

Stefan Ingves har onekligen en poäng. Svenska hushåll är mer skuldsatta än de flesta folk i Europa (bara danskarna lånar mer). Vi är belånade till 168 procent av vår disponibla inkomst.
Varningar har därför kommit från (i flera år) EU-kommissionen, IMF, OECD och Commerzbank.
Sverige har uppmanats att införa bolånetak, avskaffa ränteavdragen eller hitta andra sätt att minska låneviljan.

I andra ringhörnan har vi en stridsberedd finansminister.
Anders Borg har njutit i flera år av att Sverige undgått det värsta av den internationella krisen. Han har inte dragit sig för att upplysa européerna om att de har gjort det mesta fel eller att de borde gjort som han.
Kritiken från EU-kommissionen, IMF och de andra över den svenska skuldsättningen har han viftat bort. I jämförelse med övriga världens tillstånd har den punkten onekligen sett ut som en ganska världslig sak.

För finansministern ter sig exportindustrins problem och den uteblivna nystarten av stagnerande svensk ekonomi som mycket större problem.
Anders Borg står inte minst inför ett riksdagsval.  Nu tvingas han varje dag diskutera hög arbetslöshet med oppositionen, väl vetande att svenska väljare tenderar att rösta på den som räddar jobben.

Finansministern  vill verkligen inte krympa hushållens konsumtion just nu. Ganska oväntat har då riksbankschef Stefan Ingves oombedd tagit ta på sig  ansvaret att göra just det, genom att inte sänka räntan.

Två ledamöter i hans egen direktion har varit oeniga. Den gamle räven till nationalekonom Lars E O Svensson har bedrivit krypskytte mot den valda politiken både innanför och utanför styrelserummet. I april lämnade han direktionen innan han nesligt nekades förlängt mandat men har agerat desto hetsigare utanför.

Lars E O Svensson har brett stöd av exportindustrin, svenska nationalekonomer på löpande band och tidningarnas ledare.
Till och med finansminister Borg har inte tvekat att göra sin åsikt känd om räntans nivå såväl som om Riksbankens agerande trots att en finansminister inte längre får göra så, i dessa tider av självständiga centralbanker.

Dragkampen mellan Ingves och Borg påverkas av det faktum att Sverige bryter (sedan 1998 mer exakt) mot EU:s fördrag när det gäller riksbankens självständighet. Den är inte fullständig.
Framförallt saknar Riksbanken rätten att låna upp så mycket reservkapital man vill, utan att behöva fråga Riksgälden (och därmed indirekt finansministern). ECB påpekade detta redan 2008 men släppte sedan frågan för att ägna sig åt finanskrisen i Europa istället.

Medveten om EMU-överträdelsen satte Borg förra året en ensamutredare att utreda Riksbankens självständighet. Denne, ekonomiprofessorn Harry Flam, landade i åsikten(enligt honom själv uppmanad därtill av Borg) att Riksbanken borde styras mer demokratiskt. Riksdagen borde ha mer inflytande,  t ex över upplåningsnivå.

Innan utredningen ens hunnit presenteras hade Riksbanken dock vänt sig till Riksgälden med ett krav att få låna upp och kunna hålla mer än dubbla den aktuella nivån av valutareserver, totalt 400 mdr kronor. Med det kapitalet tänkte han kunna klara de svenska bolåne-beroende bankerna genom en bubbla.
Finansministern rasade – offentligt – men satt i en rävsax. Just på den här punkten hade ECB tydligt krävt frihet för Riksbanken.

Stefan Ingves fick sitt förstärkta kapital och i ett slag hade svensk statsskuld vuxit med 10 procent, till Anders Borgs stora ilska.
Utredaren Flam för sin del grep i sin ilska pennan för att anklaga båda parter för hemliga uppgörelser och Riksbanken för att vara ”en stat i staten”.

I augusti tog Anders Borg ett steg i Ingves´ riktning genom att införa en särskild makrotillsyn med uppsikt över (bl a) bolånen. Finansinspektionen – inte Riksbanken – fick uppgiften, en institution som ännu inte visat sig särskilt tuff mot någon och som Ingves inte har stort förtroende för.

Ingves lät räntan ligga kvar. Kritiken blev mer högljudd. Anders Borg lovade mycket obestämt under hösten att göra ”något” med bolånerisken. I mitten av november meddelade SCB att Sverige befann sig i recession, BNP hade krympt två kvartal i följd. ECB sänkte sin ränta ännu mer.

Stefan Ingves kunde inte längre hålla stånd mot kompakt svensk kritik. I mitten av december, kom till slut en svensk räntesänkning med låga  0,25 punkter till 0,75 procent. Exportföretagen och kommentatorerna ansåg sänkningen komma för sent och vara för liten för att egentligen spela någon roll. Det lär inte bli någon snabb svensk uppgång som Anders Borg hoppats.

Gjorde Ingves fel som agerade för finansstabilitet fast det strikt taget inte är Riksbankens uppgift?
Förmodligen.
Vad han gjorde, var att agera på samma sätt som ECB gjort under eurokrisen och fått beröm för. Den europeiska centralbanken grep då in på de sätt som stod till buds när politikerna inte förmådde bromsa krisens värsta effekter och överskred – eventuellt – sitt mandat.

Är striden på svensk botten därmed över?
Knappast.
Under det dramatiska spelet i höst ligger en maktförskjutning mellan svenska finansiella aktörer, vilken grundar sig i Sveriges förhållande till EMU och euron.

Å ena sidan valde vi att stå utanför euron för att behålla fullständig penningpolitisk självständighet.
Å andra sidan följer vi den europeiska centralbanken därför att vårt näringsliv inte är det minsta självständigt utan tvärtom utgör en integrerad del av ett europeiskt näringsliv.
Och så är då Sverige alltså bundet i fördraget att ha en fullständigt självständig riksbank. Finansministern har strikt taget inte rätt att ens andas synpunkter på hur centralbanken agerar.

Sverige sa nej till euron men hänger på staketet mellan euron och kronan.
Och det är en position som uppenbarligen gör ont i våra finanspolitiska makthavare.

Publicerad i Gränsbrytning nr 18, 2013.

This entry was posted in Sverige och EU and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.