Skrota EU:s utrikespolitik – skaffa en ny!

Det är inte lätt att vara europeisk utrikesminister när arabvärlden har bestämt sig för att kasta ut sina diktatorer (fantastiskt!, vilket mod! vilka människor!).
Exakt när ska man byta fot och fördöma personer som man länge har samarbetat med?

Samarbetet med Egyptens, Tunisiens och Libyens förtryckarregimer har inte enbart varit av ondo. I sin Medelhavs-union har EU bland mycket annat finansierat utbyte mellan studenter, universitet, kulturarbetare, ungdomsorganisationer…

Att vägra ha något alls med människor i dessa länder att göra, för att staten är en skurkstat, hade varit den enklaste vägen men därför inte nödvändigtvis den bästa.

Efter Tahrirtorget ser läget förstås helt annorlunda ut.
Europeiska utrikesministrar har uppträtt helt patetiskt, varnat för oordning och instabilitet istället för att stödja demonstranterna, varnat för islamister, vilka uppenbart är totalt frånåkta.

Skälet till det är helt enkelt att europeiska länder har nationella intressen att skydda. Utrikespolitik dikteras av nationella intressen.
Det kan man förfasa sig över men så är det ju.

Så de europeiska ministrarna mumlade om behovet av stabilitet och ordnad övergång ända till diktatorerna väl hade tvingats av sina obeväpnade befolkningar, att lämna landet.
Nu trängs de så att de snubblar över varandra i Kairo, Tunis och snart i Tripoli för att vinna vänner bland de kommande makthavarna.

De enda ministrar som har rörelsefrihet i sådana lägen är naturligtvis de som inte har direkta nationella intressen på spel.
Danske statsministern Lars Løkke Rasmussen utnyttjade t ex tillfället till att kräva Mubaraks avgång INNAN han avgick.
Bra gjort, Rasmussen.

Svenska utrikesministern Carl Bildt följer ingen känd logik i det här fallet. Han valde fega linjen, som bekant, trots att hans handlingsfrihet var total. 
Bildt talade om behovet av ”ordnad övergång”, stabilitet och att ”inte ta ställning för någon sida”. 
Reaktionen i Sverige blev ilska. Hans uppträdande är helt obegripligt.

Om inte… förklaringen är densamma som vad Wikileaks upplyst oss om, gällde under 2008 och 2009. Den gången agerade Carl Bildt efter USA:s instruktioner.
Därför stödde den svenske utrikesministern Ukrainas, Makedoniens och Georgiens inträde i Nato (vilket de andra européerna satte stopp för) och angrep hätskt Ryssland i konflikten med Georgien.

Det var obegripligt då, sett ur svenskt perspektiv. Särskilt som det irriterar många när ett icke-land (icke-Nato i det här fallet) lägger sig i vad som pågår i en organisation man har vägrat vara med i.
Statsminister Reinfeldt fick gå ut och ta avstånd från sin utrikesministers attacker mot Ryssland.

Carl Bildts linje gentemot arabvärlden nu – jo, han trängs i Kairo bland de andra, nu när striden är över  – är ur svenskt nationellt intresse lika obegriplig som hans hållning 2008 och 2009 var.
Men följer han än en gång USA:s instruktioner så blir logiken glasklar igen.
Wikileaks – får vi besked om några år hur det ligger till?

Att EU i det här läget inte kan ge Catherine Ashton en klar och tydlig linje att framföra, är förståeligt.
EU-länderna har fortfarande olika nationella intressen som spelar in, i form av handel, kultur och historia.

Det är meningslöst att begära av EU-länderna att de ska formera en offensiv utrikespolitik med de förutsättningarna.

Ska EU ta en plattform enligt principen minsta-gemensamma-nämnare hamnar vi i Libyenfallet i så fall på den italienska, halvt hysteriska, linjen.

EU måste våga tänka om och tänka nytt i utrikespolitiken. Världen har förändrats – förändras med den!
Våga avstå.

Låt helt enkelt bli att ta en europeisk hållning, i de fall där minsta gemensamma nämnare blir så plågsamt patetisk. 

Lansera istället vad EU är bra på – handfast och snabb hjälp. Skicka båtar, filtar, mobiltelefoner!, till Libyen och kalla det nödhjälp.
Skicka jurister och tjänstemän – nu! – till Kairo och kalla det demokratihjälp.
Sänd upp satelliter över Bahrain så de kan se al-Jazeera (tack, al-Jazeera för ett fruktansvärt bra jobb!) och messa varandra. Kalla det teknologihjälp.

EU är inte en nation. EU är inte som USA ett ”Förenta Staterna”. Så vi måste inte ha en utrikespolitik som imiterar en nations utrikespolitik.

Låt oss uppfinna nya former och nya metoder för något som ju är helt nytt; en frivillig sammanslutning av 27 självständiga länder.

This entry was posted in Utrikespolitik. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.