Underligt om utlandsvård

Ibland blir nyheterna svåra att förstå.
Som häromdagen när socialminister Göran Hägglund gick ut i P1-morgon och sa att ”Den som opereras utomlands ska inte betala själv”.
Nähä.
Men det behöver man ju inte. Sedan flera år tillbaka. En EG-dom från 1998 sa att den EU-medborgare som har en giltig sjukförsäkring får naturligtvis välja land för sjukvård själv.

Det var 700 svenskar som använde sig av möjligheten förra året. Först var det mest tornedalingar som åkte över till finska sidan för att få tandvård. Nu är det alla möjliga som inte har tålamod att vänta i sjukvårdskön.

Fortsättningen av nyhetsinslaget gör det inte enklare.  Om två dagar ska Europaparlamentet klubba igenom ”patientrörlighetsdirektivet”.
Fast patientrörligheten finns ju redan? Sedan flera år.
I själva verket – fast det säger inte inslaget – är vad Europaparlamentet klubbade igenom nya begränsningar av den patientrörlighet som vi redan har.

Dagens system är orättvist, fortsätter Göran Hägglund. Nu är det bara den som har gott om pengar som kan operera sig utomlands eftersom en svensk patient får ut kostnaden först efteråt.
Han glömmer i hastigheten att berätta att det är han som har infört den ordningen.

Göran Hägglund vill istället ha systemet att patienten måste söka ett förhandstillstånd.
Istället för att patienten som tröttnat på att vänta på behandling åker utomlands och får det gjort, ska en tjänsteman på försäkringskassan  avgöra om patienten har väntat länge nog eller gott kan lugna sig ett tag till.

Så blir det också, enligt det direktiv som Europaparlamentet röstade igenom den 19 januari. Även om tjänstemännens möjlighet att neka utlandsvård blir ganska liten. I stort sett enbart om den skulle äventyra Sveriges chans att upprätthålla en balanserad sjukhusverksamhet.

Eller med andra ord, om alla norrlänningar störtade över till Finland och svenska sjukhus skulle eka tomma, då får försäkringskassan börja säga nej.

(Eller om patienten valt ett vårdställe i utlandet som av någon anledning kan äventyra patientens eller befolkningens väl och ve. Ett sjukhus där det grasserar en smittsam sjukdom, kanske?)

Men som sagt, det nya som vi kunde behöva få höra om är knappast vad Göran Hägglund vill eller inte vill på en punkt som redan är avgjord.

Det hade varit mer intressant om journalisten frågat Göran Hägglund om svenska staten kommer att bekosta resor och kringkostnader också för utlandsvård. Det måste staten inte, enligt direktivet.
Men man får.

Man får också göra som Storbritannien gjorde när EG-domen om utlandsvård först kom i slutet av 1990-talet. Sjukvårdssystemet organiserade resor över till franska och belgiska sjukhus där ledsagare, språkhjälp, operation och eftervård i hemlandet ingick.
Det serverades visst brittiska morgontidningar på sjukbädden med.

Och sjukvårdsköerna kortades rejält.

This entry was posted in Fritt o rörligt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.